De börde det buller, som den föregivna fångvaktaren gjorde, då han försökte bryta av järnstången. Gilbert rusade in i drottningens fängelse. Där fann han Geneviève, som låg på knä och bönföll drottningen att byta kläder med henne.
Duchesne grep sin karbin och sprang fram till fönstret: han såg en man hänga vid järnstången, som han skakade i raseri och förgäves sökte klättra upp för.
Han lade an med sitt vapen.
Den unge mannen såg karbinmynningen riktad mot sig.
”Ja”, sade han, ”döda mig, döda mig!”
Och sublim i sin förtvivlan, blottade han sitt bröst för kulan.
”Chevalier”, ropade drottningen, ”chevalier, jag bönfaller er att leva!”
Vid ljudet av Marie Antoinettes röst föll Maison Rouge på knä.
Skottet avlossades, men denna rörelse räddade honom, och kulan passerade över hans huvud.
Geneviève trodde sin vän vara död och sjönk medvetslös ned på golvet.
När röken drog undan, fanns det ingen människa på kvinnornas gård.
Tio minuter senare letade trettio soldater, anförda av två kommissarier, igenom Conciergeriet och dess mest otillgängliga gömställen.
De funno ingen. Registratorn hade lugn och leende gått förbi pappa Richards länstol.
Vad fångvaktaren beträffade, så hade han gått ut, ropande: ”Alarm! Alarm!”
Vaktposten hade velat hejda honom med sin bajonett, men hans hundar hade hoppat upp och huggit vaktposten i strupen.
Ingen mer än Geneviève blev häktad, förhörd och satt i fängelse.
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
EFTERFORSKNINGARNA.
Nu kunna vi icke längre överlämna åt glömskan en av huvudpersonerna i denna historia, den som medan de i föregående kapitel skildrade händelserna utspelats, har lidit
