Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

De underkläder, som lågo på golvet, hade otvivelaktigt Geneviève tappat då hon fått se sin man.

I detta ögonblick förstod han allt. Hela scenen framträdde levande och förfärande för hans ögon, den scen som utspelats mellan dessa fyra väggar, vilka strax förut bevittnat så mycken lycka.

Hittills hade Maurice varit alldeles förkrossad. Uppvaknandet var ohyggligt, den unge mannens vrede förfärande.

Han reste sig upp, stängde fönstret, som stod halvöppet, tog fram ur översta skrivbordslådan två pistoler, som voro laddade i och för resan, granskade fängkrutet och såg, att det befann sig i gott tillstånd, varpå han stoppade pistolerna i fickan.

Sedan stoppade han ned i sin börs två rullar louisdorer, som han, trots sin patriotism, ansett bäst att gömma på bottnen av en byrålåda, och tog sin sabel i handen.

”Scevola”, sade han, ”du är mig tillgiven. Du har ju tjänat hos min far och mig i femton år”.

”Ja, medborgare”, svarade tjänaren, som greps av förfäran, då han såg, hur blek och upprörd husbonden var. ”Ja, vad befaller ni?”

”Hör på! Om damen, som bott här …”

Han hejdade sig. Hans röst skälvde så, när han uttalade dessa ord, att han icke kunde fortsätta.

”Om hon kommer tillbaka”, återtog han om ett ögonblick, ”tar du emot henne, låser dörren, tar den här karbinen och släpper, vid ditt huvud, vid ditt liv, vid din själ, icke in någon. Om man spränger dörren, måste du försvara dig, skjuta, döda, skjuta, döda! Rygga icke tillbaka för något, Scevola, ty jag tar hela ansvaret på mig”.

Den unge mannens impulsiva utbrott elektriserade Scevola.

”Jag skall icke blott döda, utan jag skall även dö för medborgarinnan Geneviève!” sade han.

”Tack! … Och hör nu på! Denna bostad har blivit mig förhatlig, och jag vill icke återvända hit, förrän jag återfunnit henne. Om hon lyckats fly, om hon ej kommit tillbaka, ställer du i ditt fönster den stora japanska vasen med prästkragarna, som hon tyckte så mycket om. Det vill säga, på dagen. Nattetid sätter du en lykta där. För var gång jag går förbi vid slutet av gatan, får jag då veta, och om jag ser varken lykta eller vas, kommer jag att fortsätta mina efterspaningar”.

”O, monsieur, var försiktig”, utbrast Scevola.


321