Maurice svarade ingenting, utan rusade ut ur rummet och nedför trappan och skyndade hem till Lorin.
Det skulle vara svårt att beskriva den värde poetens häpnad, vrede och raseri, då han fick höra denna nyhet. Lika gärna skulle vi kunna börja med de rörande elegier varmed Orestes inspirerade Pylades.
”Du vet således icke var hon är?” upprepade han gång på gång.
”Förlorad, försvunnen!” skrek Maurice i en paroxysm av förtvivlan. ”Han har dödat henne, han har dödat henne!”
”Visst inte, min käre vän! Nej, min gode Maurice, han har icke dödat henne. Det är icke efter så många dagars betänketid, som man mördar en sådan kvinna som Geneviève. Nej, om han velat döda henne, skulle han ha dödat henne på platsen och ha lämnat hennes döda kropp kvar hos dig såsom ett bevis på hans rättvisa hämnd. Nej, förstår du, han har flytt med henne, alltför lycklig att ha- återfunnit sin skatt”.
”Du känner honom icke, Lorin, du känner honom icke”, sade Maurice. ”Den mannen hade någonting ödesdigert i sin blick”.
”Nej, du misstager dig. På mig gjorde han alltid intryck av att vara en modig man. Han har tagit henne med sig för att offra henne. Han kommer att laga, att han blir häktad tillsammans med henne, och man kommer att döda dem tillsammans. Ah, det är just faran det”, sade Lorin, och dessa ord fördubblade Maurices raseri.
”Jag skall återfinna henne! Jag skall återfinna henne, eller skall jag dö på kuppen?” utbrast han.
”Å, vad den saken beträffar, så skola vi säkert återfinna henne”, sade Lorin. ”Men lugna dig. Förstår du, min gode Maurice, man letar dåligt, när man icke tänker sig för, och man tänker illa, när man är så upprörd, som du nu är”.
”Adjö, Lorin, adjö!”
”Vad tänker du göra?”
”Jag går min väg”.
”Lämnar du mig? Varför det?”
”Därför att den här saken angår endast mig, därför att endast jag bör riskera mitt liv för att rädda Genevièves”.
”Du vill dö?”
”Jag vill riskera allt, jag skall uppsöka presidenten i övervakningskommittén, jag skall tala med Hébert, med Danton, med Robespierre. Jag skall erkänna allt, men man måste återge mig henne”.
322
