”Det är bra”, sade Lorin.
Och utan att tillägga ett enda ord, reste han sig upp, satte på sig sitt bälte och sin militärmössa och tog, liksom Maurice hade gjort, två laddade pistoler, som han stoppade i sina fickor.
”Låt oss gå”, tillade han endast.
”Men du komprometterar dig!” utbrast Maurice.
”Nå än sedan då?
Då pjäsen är slut, min vän,
I bättre sällskap man går igen”.
”Var skola vi först leta?” frågade Maurice,
”Vi leta först i det gamla kvarteret, du vet, vid gamla rue Saint Jacques. Sedan hålla vi utkik efter Maison Rouge, ty där han är, där är otvivelaktigt även Dixmer. Sedan skola vi slå våra lovar i trakten av husen vid rue de la Corderie, ty du vet ju, att det talas om att Marie Antoinette skall föras tillbaka till Temple. Tro mig, sådana män som dessa två förlora icke hoppet att kunna rädda henne förrän i sista ögonblicket”.
”Ja”, svarade Maurice, ”det har du rätt i … tror du således att Maison Rouge finns i Paris?”
”Dixmer är där”.
”Det är sant, det är sant. De äro återförenade”, sade Maurice, vars hjärna tycktes klarna litet vid dessa svaga ljusstrålar.
Och från och med detta ögonblick grepo sig de två vännerna an med att leta, men det var gagnlöst. Paris är stort och lämpar sig väl för den som vill gömma sig. Aldrig har en grav kunnat bättre dölja ett brott eller en olycka som anförtrotts den.
Hundrade gånger gingo Lorin och Maurice över place de Grève, hundrade gånger passerade de förbi det lilla hus, i vilket Geneviève bodde, utan uppehåll vaktad av Dixmer, liksom prästerna förr i tiden vaktade det offer, som var utsett att offras.
Då Geneviève å sin sida såg, att hon var utsedd att dö, accepterade hon, liksom alla ädelmodiga själar, detta offer och ville dö obemärkt. Och för övrigt kände hon mindre fruktan för Dixmer än för drottningens sak och ett offentliggörande, som Maurice icke skulle ha underlåtit att förläna sin hämnd.
Hon iakttog således en lika djup tystnad som om döden redan hade förseglat hennes läppar.
