männen lika angelägna om alt omfamna varandra som att hugga huvudena av varandra.
”Vänner, nu bege vi oss till hörnet av rue Thomas-du-Louvre”.
”Och vi”, sade en av de sårade i ynklig ton, ”ämna ni lämna oss kvar här?”
”Ja visst!” sade Lorin. ”Vi lämna kvar hjältarna, som kämpat mot patrioter för sitt fädernesland. Men vi skola skicka hit skottkärror efter er. Under tiden kunna ni sjunga Marseljäsen. Det kommer att förströ er”.
Så gick han fram till Maurice, som jämte den okända väntade vid hörnet av rue du Coq, medan de frivillige och natlonalgardisterna arm i arm avlägsnade sig i riktning mot Palais Egalité.
”Maurice”, sade han, ”jag lovade dig ett gott råd, och det lyder: låt övertala dig att följa med oss hellre än att kompromettera dig genom att beskydda denna unga kvinna, som visserligen är förtjusande men just av den anledningen verkar ännu mera misstänkt, ty förtjusande unga kvinnor, som nattetid stryka omkring på Paris gator —”
”Monsieur, jag bönfaller er att icke döma mig efter skenet!”
”För det första säger du monsieur, vilket är ett stort fel. Förstår du, medborgarinna?”
”Ja, naturligtvis gör jag det, medborgare. Men låt din vän utföra sin vänliga handling”.
”På vad sätt?”
”Genom att följa mig hem och beskydda mig på vägen”.
"Maurice, Maurice, tänkt dig väl för. Du kommer att kompromettera dig ohyggligt”.
”Det vet jag mycket väl”, svarade den unge mannen, ”men vad vill du, att jag skall göra? Om jag lämnar den stackars kvinnan, blir hon hejdad för vartannat steg av patruller”.
”Ja visst! Under det att jag kommer att vara trygg, om jag är i sällskap med er, monsieur — med dig, medborgare, menar jag”.
”Min käre Lorin”, sade Maurice, ”låt oss vara rättvisa. Antingen måste hon vara en god patriot eller också en aristokrat. Om hon är en aristokrat, är det ett misstag av oss att beskydda henne. Om hon är en god patriot, är det vår plikt att göra det. Min vän, vill du ge mig lösen?”
”Det vill med andra ord säga, Maurice, att du försätter mig i detta dilemma, att jag antagligen måste offra min plikt
