jag kan återfinna henne. Chevalier, denna kvinna är mitt liv, hör ni”.
”Ja, jag har sett henne, jag var där, då hon blev häktad. Även jag hade kommit dit för att hjälpa drottningen att fly, men våra planer, som vi icke kunnat meddela varandra, skadade i stället för att ömsesidigt hjälpa saken”.
”Och ni räddade icke henne åtminstone, henne, er syster Geneviève?”
”Hur skulle jag ha kunnat göra det? Ett järngaller skilde mig från henne. Ah, om ni hade varit där, om ni kunnat förena era krafter med mina, skulle detta fördömda järngaller ha givit vika, och vi skulle ha räddat dem båda”.
”Geneviève, Geneviève!” mumlade Maurice.
Så såg han på Maison Rouge med ett obeskrivligt uttryck av raseri.
”Och Dixmer, vad blev det av honom?” frågade han.
”Det vet jag icke. Han räddade sig på sitt håll och jag på mitt”.
”O”, sade Maurice, gnisslande med tänderna, ”om jag någonsin återser honom! …”
”Ja, jag förstår. Men ännu är ställningen icke förtvivlad för Geneviève”, sade Maison Rouge, ”under det att för den stackars drottningen … O, Maurice ni är en man med hjärta, en inflytelserik man, ni har vänner … O, jag ber er, liksom man ber till Gud … Maurice, hjälp mig att rädda drottningen”.
”Vad tänker ni på?”
”Maurice, Geneviève bönfaller er genom mig”.
”O, uttala icke detta namn, monsieur! Vem vet om icke ni, liksom Dixmer offrat denna stackars kvinna?”
”Monsieur”, svarade chevalieren stolt, ”när jag ägnar mig åt en sak, vet jag bättre än att offra någon annan än mig själv”.
I samma ögonblick som Maurice skulle svara, öppnades dörren till rådplägningsrummet.
”Tyst, monsieur”, sade chevalieren. ”Tyst! Se, domarna komma tillbaka”.
Och Maurice kände, hur Maison Rouges hand darrade, där den låg på hans arm.
”O”, mumlade chevalieren, ”o, mitt hjärta sviker mig”.
”Mod! Och behärska er, eljest är ni förlorad”, sade Maurice.
Juryn kom tillbaka in, och underrättelsen därom spred sig hastigt genom korridorer och gallerier. Människorna
328
