Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

strömmade åter in i salen, och till och med ljusen tycktes brinna klarare i detta högtidliga och avgörande ögonblick.

Man gick för att hämta drottningen. Hon höll sig rak, orörlig, högdragen, med stel blick och hoppressade läppar.

Man uppläste för henne domstolsbeslutet, som dömde henne till döden.

Hon åhörde det, utan att sucka, utan att en muskel i hennes ansikte utvisade den minsta sinnesrörelse.

Så vände hon sig om mot chevalieren och såg på honom med en lång och vältalig blick, liksom för att tacka denne man, som hon alltid hade betraktat som en levande bild av tillgivenhet. Stödd på en gendarmofficers arm, lämnade hon salen lugn och värdig.

Maurice drog en djup suck.

”Gud vare tackad och lovad”, sade han, ”ingenting i hennes förklaring har komprometterat Geneviève, och det gives ännu hopp”.

”Gud vare tackad och lovad”, mumlade å sin sida chevalier de Maison Rouge, ”allt är över och striden är avslutad. Jag har icke styrka att gå längre”.

”Mod, monsieur”, sade Maurice med sänkt röst.

”Det har jag, monsieur”, svarade chevalieren.

Och efter att ha tryckt varandras händer avlägsnade de sig genom skilda utgångar.

Drottningen blev förd tillbaka till Conciergeriet. Den stora klockan slog fyra, då hon trädde in där.

Vid slutet av Pont Neuf blev Maurice hejdad av Lorins två armar.

”Halt!” sade han. ”Här får man icke passera”.

”Varför icke det?”

”Först och främst, vart skall du?”

”Jag skall gå hem till mig. Nu kan jag återvända hem, eftersom jag vet vad det blivit av henne”.

”Så mycket bättre. Men du får icke gå hem”.

”Av vilken anledning?”

”Av den anledningen att för två timmar sedan gendarmerna kommo hem för att häkta dig”.

”Ah”, utbrast Maurice. ”Nåväl, en anledning till!”

”Är du galen? Och Geneviève?”

”Det är sant. Vart gå vi således?”

”Hem till mig, för tusan”.

”Men det blir din undergång”.

”En anledning till! Alltså gå vi”. Och han släpade Maurice med sig.


329