givna kvinna utan en vän mitt bland bödlarna, sänktes mer än en panna i sorg, framträdde mer än en glänsande tår i ögon, som strax förut brunnit av hat.
Palatsklockan slog elva, och i samma ögonblick upphörde varje buller. Hundra tusen människor räknade klockslagen, som klingade och besvarades av deras hjärtas slag.
Då vibrationen av det sista klockslaget förtonat i rymden, hördes ett högljutt larm innanför portarna och i samma ögonblick bröt en kärra som kom från Quai Auxfleurs, genom människomassan och vakterna och stannade vid foten av trappan.
Strax efteråt blev drottningen synlig högst uppe på den höga trappan. Alla slags passioner koncentrerade sig i de blickar, som riktades på henne, och människorna stodo där med återhällen andhämtning.
Hennes hår var avklippt; större delen därav hade blivit vitt under hennes fångenskap, och denna silvernyans framhöll ännu mer den pärlemorvita blekhet, som i detta ögonblick förlänade Csarernas dotter en nästan överjordisk skönhet.
Hon var klädd i en vit klänning, och hennes händer voro bundna på ryggen.
Till höger om henne gick abbé Girard, som följde med henne mot hennes vilja, och till vänster skarprättaren, båda svartklädda, och genom människomassorna drog ett mummel, som endast Gud, som läser alla hjärtan, kunde tyda och förklara.
En man trädde fram mellan skarprättaren och Marie Antoinette.
Det var Grammont. Han trädde fram för att hjälpa henne upp i den ödesdigra kärran.
Drottningen ryggade tillbaka ett steg.
”Stig upp”, sade Grammont.
Alla hörde detta ord, ty sinnesrörelsen höll åskådarnas läppar förstummade.
Man såg, hur blodet strömmade upp till drottningens huvud, ända upp till hårfästet. Nästan omedelbart efteråt blev hon likblek.
”Varför en kärra för mig”, sade hon, ”då kungen fick en vagn till schavotten?”
Då sade abbé Girard några ord med sänkt röst till henne. Förmodligen fördömde han detta sista utbrott av kunglig stolthet hos fången.
Drottningen förblev tyst men vacklade.
340
