Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/348

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

volution, under det att resten skingrade sig, otålig och tumultarisk, över den väg, som skilde dessa två platser. De väntade till dess att drottningen skulle anlända till straffredskapet, som, illa åtgånget av sol och storm, nött av skarprättarens hand och ohyggligt avtrubbat av de tätt på varandra följande beröringarna med dess offer, höjde sitt huvud med ett slags hemsk stolthet över den omgivande massan, liksom en drottning behärskar sitt folk.

De två män, som stodo arm i arm med rynkade pannor och talade i korta, avhuggna meningar, voro Lorin och Maurice.

Förlorade i mängden och dock på ett sådant sätt att de ej kunde uppväcka några misstankar, fortsatte de med sänkta röster sitt samtal, som kanske icke var det minst intressanta av dem, som fördes i de skilda grupperna, vilka som ett upprört hav böljade från pont aux Change till pont de la Révolution.

Den tanke som vi kommit på i fråga om schavotten, som höjde sig över alla huvuden, hade även slagit dessa två.

”Se”, sade Maurice, ”hur detta hemska odjur höjer sina röda armar. Man skulle kunna säga, att det kallar oss och det småler genom järngallret, som om detta vore en hemsk mun”.

”För tusan”, sade Lorin, ”jag får erkänna att jag icke tillhör den skola av poesi som ser allting rött. Jag ser allting rosafärgat, och vid foten av den där hemska maskinen skulle jag alltjämt sjunga och hoppas. Dum spiro, spero”.

”Du hoppas således, när man dödar kvinnor?”

”Ah, Maurice”, sade Lorin, ”son av revolutionen, förneka icke din moder. Ah, Maurice, förbliv en god och trofast patriot. Hon, som skall dö, är icke en kvinna såsom alla andra, hon som skall dö är Frankrikes onda ande”.

”O, det är icke henne jag sörjer, det är icke henne jag begråter”, utbrast Maurice.

”O, jag förstår! Det är Geneviève”.

”Ah, förstår du”, sade Maurice, ”det är en tanke som gör mig galen, nämligen att Geneviève befinner sig i händerna på dessa giljotinens leverantörer, som heta Hébert och Fouquier-Tinville, i händerna på de män som skickat hit den stackars Heloise och som skicka hit den stolta Marie Antoinette”.

”Gott”, sade Lorin. ”Det är just det, som inger mig hopp: När folkets vrede uppslukat två tyranner, kommer

342