Men befann Geneviève sig i något av dessa fängelser?
Ansatt av tvivel och utom sig av ängslan, överhopade då Maurice Dixmer med förbannelser, han hatade honom och pysslade om sitt hat mot denne man, vars lumpna hämnd dolde sig under en skenbar hängivenhet för den kungliga saken.
”Jag skall nog finna honom till sist”, tänkte Maurice, ”ty om han önskar rädda den olyckliga kvinnan, kommer han till sist att visa sig; och om han vill hennes undergång, kommer han att förolämpa henne. Jag skall återfinna den skurken, och ve honom den dagen!”
På morgonen av den dag, då de händelser, vi nu skola skildra, tilldrogo sig, gick Maurice tidigt hemifrån för att intaga sin vanliga plats i revolutionsdomstolen. Lorin sov ännu. Han väcktes av larm utanför dörren, kvinnoröster och kolvstötar. Han såg sig omkring med den förskräckta uppsynen hos den, som blir överrumplad och vill förvissa sig om, att ingenting komprometterande är synligt.
Fyra sektionärer, två gendarmer och en kommissarie trädde i samma ögonblick in till honom.
Detta besök var så betecknande, att Lorin skyndade att klä sig.
”Häkta ni mig?” frågade han.
”Ja, medborgare Lorin”.
”Varför?”
”Därför att du är misstänkt”.
”Ah! Det är rättvist!”
Kommissarien klottrade några ord längst ned på häktningsordern.
”Var är din vän?” frågade han sedan.
”Vilken vän?”
”Medborgaren Maurice Lindey”.
”Förmodligen hemma hos sig”, sade Lorin.
”Nej, visst inte! Han bor ju här”.
”Han? Nej, hör ni! Men leta, och om ni finna honom …
”Här är angivelsen”, sade kommissarien, ”och den är tydlig nog”.
Han räckte Lorin ett papper med hemsk stil och gåtfull stavning. I denna angivelse uppgavs det, att medborgaren Maurice Lindey, som var misstänkt och mot vilken en häktningsorder var utfärdad, varje morgon blivit sedd, då han lämnade medborgaren Lorins bostad.
Angivelsen var undertecknad av Simon.
”Aha!” sade Lorin. ”Men skomakaren förlorar ju all-
