De två, som nu sutto på de anklagades bänk, inväntade således det ögonblick, då ett ja eller ett nej skulle återgiva dem åt livet eller sända dem i döden.
Åskådarna, som förvildats av den dagligen utspelade tragedi, som blivit deras favoritnöje, förberedde dem genom utrop på detta fruktansvärda ögonblick.
”Titta, titta på den långa!” sade en kvinna, som i saknad av hatt bar i sitt hår en kokard, stor som en hand. ”Titta, så blek han är! Man skulle kunna tro, att han redan är död”.
Den dömde såg på kvinnan med en blick, som han ytterligare underströk med ett föraktfullt småleende.
”Varför säger du det?” sade hennes granne. ”Han skrattar ju!”
”Ja, men det är inte något glatt skratt”.
En förstadsbo såg på klockan.
”Hur mycket är klockan?” frågade hans kamrat.
”Tio minuter i ett. Den här rättegången har redan varat i tre kvarts timme”.
”Alldeles som i Domfront, denna olyckliga stad, dit man anländer klockan tolv och där man blir hängd klockan ett”.
”Och titta på den lilla!” ropade en annan. ”Titta på den lilla! Vad han skall vara ful, då han nyser i säcken!”
”Ba! Det går så fort, att du knappast hinner lägga märke till det”.
”Då ber man Sanson om hans huvud, ty man har rättighet att titta på det”.
”Titta, en sådan vacker blå rock han har på sig! Det är ganska angenämt för de fattiga, att de kunna hugga huvudet av de välklädda”.
Det förhöll sig verkligen, såsom skarprättaren sagt drottningen, nämligen att de fattiga ärvde bytet efter varje offer. Genast efter avrättningen fördes detta till la Sâlpetriére, där det fördelades bland de behövande, och dit hade man även skickat drottningens efterlämnade kläder.
Maurice åhörde denna virvelvind av ord, utan att taga någon notis om dem. I detta ögonblick var var och en upptagen av någon mäktig tanke, som uteslöt alla andra. Sedan flera dagar tillbaka klappade hans hjärta under vissa ögonblick endast stötvis. Gång efter annan tycktes fruktan eller hopp återhålla hans livsfunktioner, och dessa ständiga dallringar hade liksom tillintetgjort hans hjärtas känslighet.
352
