dade sig mitt i denna rörelse, hennes ögon vidgades och stirrade med ett obeskrivligt uttryck av fasa mot en punkt i salen.
Maurice höjde sig förgäves på tåspetsarna. Han såg ingenting eller, rättare sagt, någonting av större vikt riktade åter hans uppmärksamhet mot scenen d. v. s. mot tribunalen.
Fouquier-Tinville hade börjat läsa upp anklagelseakten.
Denna anklagelseakt innehåll, att Geneviève Dixmer var hustru till en inbiten konspiratör, som man misstänkte för att hava hjälpt f. d. chevalier de Maison Rouge vid hans upprepade försök att rädda drottningen.
För övrigt hade hon blivit ertappad med att ligga på knä framför drottningen, bönfalla henne att byta kläder med sig och erbjuda henne att dö i hennes ställe. Denna dumma fanatism, sade anklagelseakten, förtjänade utan tvivel motrevolutionärernas eloge, men i dag, tillade han, är varje fransk medborgare skyldig nationen sitt liv, och det är ett dubbelt förräderi att offra det för Frankrikes fiender.
Då Geneviève blev tillfrågad, om hon erkände, att hon, såsom gendarmerna Duchesne och Gilbert sagt, hade legat på knä framför drottningen och bönfallit henne att byta kläder med sig, svarade hon okonstlat:
“Ja”.
”Upplys oss i så fall”, sade presidenten, ”om vilka era planer och förhoppnigar voro”.
Geneviève smålog.
”En kvinna kan hysa förhoppningar”, sade hon, ”men en kvinna kan icke uppgöra en sådan plan som den, vars offer jag är”.
”Hur kommer det sig således, att ni befann er där?”
”Därför att jag blivit tvingad därtill”.
”Vem tvingade er?” frågade allmänna åklagaren.
”Människor, som hade hotat mig med döden, om jag icke lydde dem”.
Och den unga kvinnans upprörda blick riktades åter mot den del av salen, som var osynlig för Maurice.
”Men för att undgå denna död, med vilken man hotade er, utsatte ni er för den död som måste bliva följden av en dom”.
”Då jag gav efter, hade jag kniven på strupen under det att giljotinens bila ännu var långt borta från mitt huvud. Jag gav efter för det närvarandes våld”.
”Varför kallade ni icke på hjälp? Varje god medborgare skulle ha försvarat er”.
354
