”Ah, den saken kände jag icke till någonting om. Hennes man var icke en av mina vänner”.
”Berätta för oss om denne man”.
”O, mycket gärna! Han är en gemen skurk …”
”Monsieur Lorin”, sade Geneviève, ”ha medlidande …”
Lorin fortsatte helt lugnt:
”Som har offrat sin stackars hustru, som vi nu se framför oss, icke så mycket för sina politiska åsikters skull, som icke mer för att tillfredsställa sitt personliga hat. Hu! Jag sätter honom nästan lika lågt som Simon”.
Dixmer blev likblek. Simon ville tala men med en åtbörd ålade presidenten honom tystnad.
”Ni tycks känna till denna historia helt och hållet, medborgare Lorin”, sade Fouquier. ”Berätta den för oss”.
”Ursäkta mig, medborgare Fouquier”, sade Lorin, i det han reste sig upp, ”men jag har sagt allt jag känner till om saken”.
Han bugade sig och satte sig åter.
”Medborgare Lorin”, fortsatte allmänna åklagaren, ”det är din plikt att lämna domstolen upplysningar”.
”Måtte den bli tillräckligt upplyst av det jag redan sagt. Vad den här stackars kvinnan beträffar, så upprepar jag, att hon icke kunnat göra annat än böja sig för våldet … Ah, se endast på henne! Ser hon ut som en konspiratör? Man har tvingat henne att göra det, hon gjorde, det är allt”.
”Tror du det?”
”Jag är säker på det”.
”I lagens namn”, sade Fouquier, ”fordrar jag, att vittnet Lorin blir ställd inför domstolen såsom denna kvinnas medbrottsling”.
Maurice uppgav ett stönande.
Geneviève slog båda händerna för ansiktet.
Simon, som var utom sig av förtjusning, utbrast:
”Medborgare allmänna åklagare, du är ditt fäderneslands räddare!”
Vad Lorin beträffar, så klättrade han, utan att svara något, över balustraden för att sig sig ned bredvid Geneviève. Han fattade hennes hand och kysste den vördnadsfullt.
”God dag, medborgarinna”, sade han med en kallblodighet som slog hela församlingen med häpnad. ”Hur står det till?”
Och han satte sig på de anklagades bänk.
