FEMTIOANDRA KAPITLET.
FORTSÄTTNINIG PÅ FÖREGÅENDE KAPITEL.
Hela denna scen hade passerat som en fantastisk syn framför Maurice, där han stod, stödd mot sabelfästet, som han icke släppte. Han såg den ena efter den andra av sina vänner kastad ned i den avgrund, som icke återgav sina offer, och denna hemska syn gjorde ett sådant intryck på honom, att han frågade sig, varför han, dessa olyckligas kamrat, alltjämt klängde sig fast vid randen av denna avgrund och icke gav efter för den yrsel, som ville rycka honom med sig ned till dem.
Då Lorin klättrade över balustraden, såg han Dixmers mörka, hånfulla ansikte.
När han, såsom vi sagt slog sig ned bredvid henne, lutade Geneviève sig fram och viskade i hans öra:
”Min Gud”, sade hon, ”vet ni av att Maurice är här?”
”Var då?”
”Titta inte genast dit, ty er blick skulle kunna förråda honom”.
”Var lugn”.
”Bakom oss, nära dörren. En sådan prövning för honom, om vi bliva dömda!”
Lorin betraktade den unga kvinnan ömt och medlidsamt.
”Vi bliva det”, sade han. ”Jag besvär er att icke tvivla på det. Bedrägeriet skulle vara alltför grymt, om ni vore nog oförståndig att hoppas”.
”O, min Gud”, sade Geneviève. ”Stackars vän, som skall stanna ensam kvar här på jorden!”
Lorin vände sig om mot Maurice, och Geneviève kunde icke heller motstå frestelsen, utan såg på honom i det hon samtidigt tryckte handen mot hjärtat.
”Det finns ett sätt att rädda er”, sade Lorin.
”Är ni säker på det?” frågade Geneviève, vars ögon strålade av glädje.
”O ja, det är jag, det ansvarar jag för”.
”Ack, om ni räddade mig, så jag då skulle välsigna er”. ”Men detta medel …”, återtog den unge mannen. Geneviève läste hans tvekan i hans blick.
”Ni har således också sett honom?” sade hon.
”Ja, jag har sett honom. Vill ni bli räddad? Skall han sin tur slå sig ned i järnstolen och ni lämna den?”
Av uttrycket i Lorins blick förstod Dixmer otvivelak-
358
