tigt, vilka de ord voro som han uttalade, ty han bleknade, men ögonblicket efteråt återfick han sitt hemska lugn och sitt djävulska småleende.
”Det är omöjligt”, sade Geneviève. ”Jag skulle icke kunna hata honom längre”.
”Säg hellre, att han känner till ert ädelmod och att han trotsar er”.
”Ja, otvivelaktigt, ty han är säker om honom, om mig, om oss alla”.
”Geneviève! Geneviève! Jag är mindre fulländad än ni. Låt mig föra honom hit, på det att han måtte gå under”.
”Nej, Lorin, jag besvär er. Ingenting gemensamt med denne man, icke ens döden. Det förefaller mig, som om jag skulle vara Maurice otrogen, om jag doge tillsammans med Dixmer”.
”Men ni skall icke dö”.
”Hur skall jag kunna leva, då Maurice är död?”
”Ah”, sade Lorin, ”vad Maurice gör rätt i att älska er! Ni är en ängel, och änglarnas fädernesland är himmelen. Den käre, stackars Maurice!”
Simon, som icke kunde höra vad de två anklagade sade till varandra, slukade deras ansiktsuttryck i brist på deras ord.
”Medborgare gendarm”, sade han, ”hindra då konspiratörerna att fortsätta sina komplotter mot republiken till och med inför revolutionsdomstolen”.
”Gott!” svarade gendarmen. ”Du vet mycket väl, medborgare Simon, att man här icke konspirerar längre eller att om man konspirerar, blir det icke för en lång tid. Medborgarna samtala, och eftersom lagen ej förbjuder dem att samtala i bödelskärran, varför skulle den då förbjuda dem att samtala inför domstolen?”
Denne gendarm var Gilbert, som efter att ha känt igen fången, som blivit tillfångatagen i drottningens cell, nu med sin vanliga redbarhet lade i dagen det intresse, som han icke kunde underlåta att visa mod och tillgivenhet.
Presidenten hade rådgjort med bisittarna. Nu började han på Fouquer-Tinvilles anmodan åter förhöret.
”Anklagade Lorin”, sade han, ”av vilken natur var ert förhållande till medborgarinnan Dixmer?”
”Av vilken natur, medborgare president?
Den ren'sta vänskap våra hjärtan enat
Hon älskat mig som syster, jag henne som en bror”.