gjorde en resumé av anklagelserna, jurymännen drogo sig tillbaka och avgåvo sedan ett enstämmigt utslag, att Lorin och Geneviève voro brottsliga.
Presidenten dömde dem båda till döden.
Den stora palatsklockan slog två.
Presidenten behövde jämt lika lång tid att uttala dödsdomen som klockan att slå.
Maurice lyssnade till dessa två ljud, som uppgingo i varandra. Då den dubbla vibrationen av rösten och metallen hade förtonat, voro hans krafter uttömda.
Gendarmerna förde bort Geneviève och Lorin, som hade bjudit henne armen.
Båda hälsade på Maurice men på olika sätt. — Lorin smålog, Geneviève, blek och halvt avsvimmad, sände honom en sista slängkyss med fingrar som voro fuktade av tårar.
Hon hade intill sista ögonblicket klängt sig fast vid hoppet av att få leva, och nu grät hon, icke över förlusten av sitt liv, utan över slutet på sin kärlek, som måste upphöra samtidigt med henne. Maurice som var halvgalen, besvarade icke sina vänners farväl. Han reste sig upp, blek och förfärad, från den bänk, på vilken han sjunkit ned. Hans vänner hade försvunnit.
Han kände, att det numera endast levde en känsla inom honom: det var hatet, som frätte hans hjärta.
Han kastade en sista blick omkring sig och kände igen Dixmer, som avlägsnade sig tillsammans med andra åhörare och som just böjde sig ned för att gå ut genom den låga dörren till korridoren.
Med snabbheten hos en fjäder, som rätar på sig, hoppade Maurice från bänk till bänk och uppnådde samma dörr.
Dixmer hade redan trätt in i den mörka korridoren.
Maurice skyndade efter honom.
I samma ögonblick, som Dixmer satte foten på stenläggningen i den stora salen, lade Maurice sin hand på hans axel.
FEMTIOTREDJE KAPITLET.
DUELLEN.
Vid denna tid var det alltid en allvarlig sak att känna en hand på sin axel.
Dixmer vände sig om och kände igen Maurice.
362
