”Ah, god dag, medborgare republikan”, sade Dixmer, utan att lägga i dagen något annat tecken till sinnesrörelse än en nästan omärklig sprittning, som han genast behärskade.
”God dag, medborgare pultron”, svarade Maurice. ”Ni väntade mig visst icke?”
”Det vill tvärtom säga, alt jag icke väntade er längre”.
”Varför det?”
”Därför, att jag väntade er förr”.
”Jag anländer alltjämt tillräckligt tidigt för dig, lönnmördare!” snarare brummade än svarade Maurice.
”Era ögon skjuta blixtar, medborgare”, återtog Dixmer. ”Man kan känna igen oss och följa efter oss”.
”Ja, och du är rädd för att bli häktad, icke sant? Du känner fruktan för att bli förd till denna schavott, till vilken du skickar andra? Må man häkta oss, så mycket bättre, ty det synes mig att det i dag fattades en brottsling inför rättvisan”.
”Liksom det fattas ett namn på förteckningen över män av ära, icke sant, eftersom ert har försvunnit”.
”Det är bra! Vi skola sedermera talas vid om allt det där, hoppas jag, men nu har ni hämnats, utkrävt en eländig hämnd på en kvinna. Varför väntade ni icke på mig i mitt hem den dag, då ni stal Geneviève, eftersom ni väntat mig?”
”Jag trodde, att det var ni, som var den första tjuven”.
”Varken genom er andemening eller genom era ord, har jag någonsin lärt känna er, monsieur. Jag känner er bättre genom era handlingar. Det framgår bäst av den där gången, då ni ville mörda mig, den gången då er verkliga natur talade”.
”Och jag har mer än en gång gjort mig förebråelser för att jag då icke lyssnade till denna röst”, svarade Dixmer lugnt.
”Gott”, sade Maurice i det han slog med handen på sabelfästet. ”Jag erbjuder er nu revansch”.
”I morgon om ni så vill, icke i dag”.
”Varför i morgon?”
”Eller i kväll”.
”Varför icke nu med ens?”
”Därför att jag klockan fem har en viktig angelägenhet att ombestyra”.
”Ännu en hemsk plan”, sade Maurice, ”ännu ett bakhåll!”
”Å, se så, monsieur Maurice”, svarade Dixmer, ”ni visar er verkligen inte mycket tacksam. I sex månader har jag låtit er kurtisera min hustru, i sex månader har jag re-
