gömma sig, då man är närvarande, när hon får sin dom? Är det att fly, då man går ända in i de dödas sal, för att slänga till henne ett sista farväl?”
”Skall du återse henne?” utropade Maurice. ”Skall du slänga till henne ett sista farväl?”
”Du är då säkert icke någon expert i fråga om hämnd, medborgare Maurice”, svarade Dixmer med en axelryckning. ”I mitt ställe skulle du vara belåten med att låta händelserna ha sin gång, att låta omständigheterna följa sin naturliga väg. Sålunda skulle exempelvis äktenskapsbryterskan, som gjort sig förtjänt av döden, från och med det ögonblick, då jag straffar henne med döden, vara kvitt med mig? Nej, medborgare Maurice, jag har uppdagat ett sätt att gengälda denna kvinna allt det onda, som hon gjort mig. Hon älskar dig, hon skall dö avlägsnad från dig, hon avskyr mig, hon skall återse mig. Se här”, tillade han, i det han tog upp en plånbok ur fickan. ”Ser du denna plånbok? Den innehåller ett kort, undertecknat av registratorn i palatset. Med detta kort kan jag tränga ända in till de dömda. Nåväl, jag skall tränga in till Geneviève, och jag skall kalla henne äktenskapsbryterska. Jag skall se hennes lockar falla under bödelns hand, och medan dessa lockar falla, skall hon höra min röst, som upprepar ordet äktenskapsbryterska. Jag skall följa henne ända till bödelskärran, och medan hon står vid foten av schavotten, skall det sista ord, hon hör vara ordet äktenskapsbryterska”.
”Tag dig i akt! Hon har icke styrka att uthärda så mycken feghet, och hon kommer att angiva dig”.
”Nej”, sade Dixmer, ”därtill hatar hon mig alltför mycket. Om hon hade velat angiva mig, hade hon gjort det, då din vän med sänkt röst rådde henne därtill. Men eftersom hon icke angivit mig för att rädda sitt liv, kommer hon icke att angiva mig för att få dö tillsammans med mig, ty hon vet mycket väl, att om hon angåve mig, skulle man uppskjuta hennes avrättning en dag. Hon vet mycket väl, att om hon angåve mig, skulle jag gå tillsammans med henne, icke blott till palatsets nedersta trappsteg, utan ända upp på schavotten. Ty hon vet mycket väl, att jag i stället för att övergiva henne vid foten av trappan, skall stiga upp tillsammans med henne i bödelskärran. Ty hon vet mycket väl, att jag hela den långa vägen skall upprepa detta förfärliga ord, äktenskapsbryterska, att jag på schavotten alltjämt skall upprepa det för henne ända till det ögonblick,
