spekterat era rendevouer, har icke tagit någon notis om era småleenden. Ni måste väl erkänna, att en man aldrig visat så litet av tigerns natur som jag”.
”Det vill säga, att du trodde, att jag kunde bli dig till nytta och att du kunde leda mig, vart du ville”.
”Ja, otvivelaktigt”, svarade lugnt Dixmer, som behärskade sig lika mycket, som Maurice lät sig ryckas med av sin vrede. ”Ja, otvivelaktigt. Under det att ni förrådde er republik och sålde den till mig för en blick av min hustru, under det att ni två vanärade er — ni genom ert förräderi, hon genom sitt äktenskapsbrott — förblev jag vis och hjältemodig. Jag väntade, och jag triumferade”.
”Ohyggligt!” sade Maurice.
”Ja, är det icke? Ni bedömer ert eget uppförande alldeles rätt, monsieur. Det är ohyggligt! Det är skändligt!”
”Ni misstager er, monsieur. Det uppförande, som jag kallar ohyggligt och skändligt, det är den mans, åt vilken en kvinnas heder anförtrotts, som hade svurit att bevara denna heder ren och obefläckad och som i stället för att hålla sin ed begagnade sig av hennes skönhet som ett lockbete för att fånga ett lättlett hjärta. Ni hade framför allt den heliga plikten att beskydda denna kvinna, monsieur, och i stället för att beskydda henne har ni sålt henne”.
”Vad jag måste göra, skall jag omtala för er, monsieur”, svarade Dixmer. ”Jag måste rädda min vän, som tillsammans med mig upprätthöll en helig sak, liksom jag hade offrat mina ägodelar för denna sak, offrade jag för den min heder. Mig själv hade jag helt och hållet glömt, jag hade utplånat mig själv. Jag hade icke tänkt på mig själv, förrän allra sist. Men nu finns icke min vän kvar, min vän är död, genomborrad av dolkstyng, min drottning har dött på schavotten — nu, nu tänker jag på min hämnd”.
”Säg snarare, att ni tänker på mord”.
”Man kan icke mörda en äktenskapsbryterska. Då man dödar henne, straffar man henne”.
”Det var ni, som tvang henne till detta äktenskapsbrott, följaktligen blev det lagligt”.
”Tror ni det?” sade Dixmer med ett mörkt leende. ”Bedöm av hennes ånger, om hon trodde sig ha handlat lagligt”.
”Den, som straffar, dödar öppet. Du, du straffar icke, ty, medan du kastar hennes huvud framför giljotinen, gömmer du dig”.
”Flyr jag! Gömmer jag mig! Var har du sett det, du stackars dåre, som du är?” frågade Dixmer. ”Är det att
364
