som ledde till Palatstorget, och kajen låg nästan övergiven, ty, enär klockan var två och dödsdomarna fortgingo, stannade de nyfikna alltjämt kvar i domsalen, korridorerna och på gårdarna, och Dixmer tycktes törsta lika mycket efter Maurices blod, som Maurice efter Dixmers.
De rusade in i ett av dessa valv, som leda från Conciergeriet ned till floden och som nu för tiden är upprensat, men som då var genomdränkt med blod.
Maurice ställde sig mellan Dixmer och vattnet.
”Jag tror alldeles säkert, att det blir jag, som kommer att döda dig, Maurice”, sade Dixmer. ”Du darrar för mycket”.
”Och jag, Dixmer”, sade Maurice, i det han grep ett fast tag om sabelfästet, ”jag tror tvärtom, att det blir jag, som kommer att döda dig, och efter att ha dödat dig, skall jag taga papperet ur din plånbok, det där passet, som är utfärdat av palatsregistratorn! Ah, du behöver icke knäppa igen din rock, ty min sabel skall öppna den, det lovar jag dig, om den så vore en av forna tiders kyrasser”.
”Jaså, du tänker taga det där papperet?” röt Dixmer.
”Ja”, svarade Maurice, ”och det blir jag, som kommer att sitta bredvid henne i bödelskärran, det blir jag som kommer att viska i hennes öra: ’Jag älskar dig’, och då hennes huvud faller: ’Jag älskar dig’.”
Dixmer gjorde en rörelse med vänstra handen för att taga papperet och kasta det jämte plånboken i floden. Men snabb som blixten och skarp som en yxa, slog Maurices sabel ned på denna hand och skilde den nästan helt och hållet från handleden.
Den sårade utstötte ett skri, skakade sin stympade hand och ställde sig en garde.
Och sedan började en ohygglig strid i detta dystra, mörka valv. De båda männen voro inneslutna inom ett utrymme, som var så trångt, att sabelhuggen, så att säga, icke kunde avvika från kroppens linje. De halkade på den hala stenläggningen och stödde sig mot valvets väggar. De kämpandes otålighet fördubblade deras hugg.
Dixmer, som kände, bur han blödde, och förstod, att hans krafter förminskades samtidigt med hans livsblod, attackerade Maurice med ett sådant ursinne, att denne såg sig nödsakad att taga ett steg bakåt. Men då han gjorde det, halkade han, och motståndarens sabelspets rispade honom i bröstet. Snabbt som tanken och alltjämt liggande på knä, höjde han sin klinga med vänstra handen och riktade
