spetsen mot Dixmer, som, utom sig av raseri, rusade fram och, till följd av den svaga sluttningen, föll på sabeln, som trängde in i hans kropp.
Där hördes en ohygglig förbannelse. Så rullade två gestalter ut ur valvet.
Endast den ena reste sig åter. Det var Maurice, Maurice betäckt med blod, men sin fiendes blod.
Han drog till sig sin sabel, och samtidigt med, att han drog den till sig, tycktes den återstod av liv, som alltjämt genomilade Dixmers kropp i nervösa ryckningar, upphöra.
Efter att ha förvissat sig om att hans fiende verkligen var död, lutade Maurice sig ned, knäppte upp hans rock, tog plånboken och avlägsnade sig med snabba steg.
Men då han granskade sig själv, förstod han, att han icke skulle kunna gå tio steg på gatan, utan att bli häktad, ty han var betäckt med blod.
Han gick ned till floden, lutade sig ned och tvättade sina händer och sin rock.
Så gick han hastigt uppför trappan, i det han samtidigt kastade en blick bort mot valvet.
En röd liten ström flödade långsamt ut ur valvet ned mot floden.
Då han befann sig utanför palatset, öppnade han plånboken och fann i den det av palatsregistratorn utfärdade passet.
”Jag tackar dig, rättvise Gud”, mumlade han.
Så steg han hastigt uppför trappan, som ledde till De dödas sal.
Klockan slog tre.
FEMTIOFJÄRDE KAPITLET.
DE DÖDAS SAL.
Såsom man kommer ihåg, hade palatsregistratorn öppnat sina fångrullor för Dixmer och ävenledes inlett med honom ett vänskapsförhållande, som fru registratorskans närvaro hade gjort mycket angenämt.
Såsom man med lätthet kan tänka sig, blev denne man utom sig av förfäran, då Dixmers komplott blev bekant.
Det gällde faktiskt för honom ingenting mer eller mindre än att han kunde bli tagen för sin föregivne kollegas
368
