”Det faller sig ju utmärkt”, sade Dixmer, i det han satte sig. ”Då får du skriva ut ett kort åt mig”.
Registratorn formligen studsade.
”Du begär ju mitt huvud, medborgare!” sade han.
”Nej, visst inte! Jag begär endast ett kort. Det är allt”.
”Jag låter häkta dig, olycklige!” sade registratorn med uppbjudande av hela sitt mod.
”Gör det”, sade Dixmer, ”men i samma ögonblick anger jag dig såsom min medbrottsling, och i stället för att låta mig gå ensam till den beryktade salen, gör du mig sällskap”.
Registratorn bleknade.
”Ah! skurk!” sade han.
”Det ligger ingen skurkaktighet i det här”, svarade Dixmer. ”Det är nödvändigt för mig att tala med min hustru, och jag begär ett kort av dig för att kunna komma in till henne”.
”Men är det då så nödvändigt för dig att tala med henne?”
”Det ser så ut, eftersom jag riskerar mitt huvud för att få göra det”.
Argumentet föreföll registratorn plausibelt. Dizmer såg, att han började vackla.
”Seså, lugna dig”, sade han. ”Ingen får veta något. För tusan, jag förmodar, att det redan förut inträffat likadana fall som mitt”.
”Det är en sällsynthet. Tillströmningen har aldrig varit stor. Men saken skulle möjligen kunna ordnas på ett annat sätt”.
”Bra! Ordna den då på ett annat sätt. Om det är möjligt, så begär jag intet bättre”.
”Ingenting är möjligare. Stig bara in genom dörren till De Dödas sal. Därtill erfordras inte något kort. När du sedan talat med din hustru, så ropar du på mig, och jag släpper ut dig”.
”Inte illa!” sade Dixmer. ”Men olyckligtvis cirkulerar en historia ute i staden”.
”Vilken då?”
”Historien om en stackars puckelrygg, som av misstag trädde in genom den dörren, i tanke att det var dörren till arkivet. Men alldenstund han kommit in genom de dömdas dörr i stället för stora dörren och icke hade något pass, som bevisade hans identitet, ville man icke släppa ut honom igen. Man höll honom kvar bland de dömda, så att trots hans protester, eder och böner klippte skarprättaren
