Fouquier-Tinville, blev han plötsligt varse Dixmer, som helt lugn och oberörd kom fram till honom.
”O!” utbrast han, som om han fått se en vålnad.
”Känner du inte igen mig?” frågade nykomlingen.
”Jo visst! Du är medborgaren Durand eller, rättare sagt, Dixmer.
”Alldeles riktigt!”
”Men är du ej död, medborgare?”
”Inte ännu, såsom du ser!”
”Jag skall giva tillsägelse om att man häktar dig”.
”Varför vill du låta häkta mig? Ingen känner igen mig”.
”Men jag kämner igen dig, och jag behöver endast säga ett ord för att få dig giljotinerad”.
”Och jag behöver endast säga två ord för att få dig giljotinerad samtidigt med mig”.
”Det du säger, är avskyvärt!”
”Nej, det är logiskt”.
”Men vad är det fråga om? Seså, tala! Skynda dig! Tala fort! Ju kortare tid vi bh sedda samtalande med varandra, desto mindre fara utsätta vi oss för”.
”Hör på! Min hustru blir dömd, icke sant?”
”Jag fruktar det högeligen. Stackars kvinna!”
”Nåväl, jag önskar träffa henne en enda gång för att taga avsked av henne”.
”Var då?”
”I De Dödas sal”.
”Skulle du våga dig dit in?”
”Ja, varför inte?”
”O” utbrast registratorn i en ton av största förfäran.
”Det bör finnas ett sätt, icke sant?” fortsatte Dixmer.
”Att komma in i De Dödas sal? Jo, otvivelaktigt”.
”Vilket?”
”Att skaffa ett inträdeskort”.
”Var skaffar man sig dessa kort?”
Registratorn bleknade av förfäran och stammade:
”Dessa kort … du frågar … var man skaffar sig dem?”
”Jag frågar, var man skaffar sig dessa kort. Jag tycker, att frågan är tydlig och klar”.
”Man skaffar sig dem … här …”
”Ah, verkligen? Och vem brukar utfärda dem?”
”Registratorn”.
”Men registratorn, det är ju du!”
”Ja, det är otvivelaktigt jag”.
370
