Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/379

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

stren i den avbalkning, som skilde den från registratorsrummet.

En vitklädd, halvt avsvimmad kvinna låg i ett hörn, stödd mot väggen. Framför henne stod en man med korslagda armar, som gång på gång skakade på huvudet och tycktes tveka att tilltala henne, därför att han fruktade att återkalla henne till medvetande.

Omkring dessa två personer såg man flera andra dömda, av vilka somliga snyftade och andra sjöngo patriotiska sånger.

Andra åter gingo av och an med långa steg, liksom för att undkomma de tankar, som förföljde dem.

Detta var dödens förrum, och möblemanget gjorde det värdigt detta namn.

Man såg likkistor, halvöppna och fyllda med halm, liksom för att kalla på de levande.

Mitt emot avbalkningen stod ett stort skåp.

En fånge öppnade nyfiken dörren och ryggade tillbaka.

I detta skåp förvarades de blodiga plagg, som tillhört dem, vilka avrättats föregående kväll, och långa flätor hängde här och var. De utgjorde ett slags drickspengar för bödlarna, som sålde dem till anhöriga, såvida icke myndigheterna ålade dem att bränna upp dessa kära reliker.

Maurice, som darrade av sinnesrörelse, hade knappast öppnat dörren, förrän han med ett enda ögonkast uppfångade hela denna scen. Han tog tre steg in i salen och kastade sig för Genevièves fötter.

Den stackars kvinnan utstötte ett skri, som Maurice kvävde på hennes läppar.

Gråtande slöt Lorin vännen i sina armar. Dessa voro de första tårar, han fällt.

Sällsamt nog, tycktes ingen av alla dessa olyckliga, som voro samlade där och som skulle dö tillsammans, ens kasta en blick på den rörande scen, som utspelades inför dem.

Var och en av dem var själv ett byte för alltför många sinnesrörelser att bry sig om andras.

De tre vännerna förblevo således för ett ögonblick förenade i en stum omfamning, innerlig, nästan lycklig.

Lorin frigjorde sig först ur den olyckliga gruppen.

”Du är således också dömd?” sade han till Maurice.

”Ja”, svarade denne.

”O, en sådan lycka!” viskade Geneviève.

För de människor, som endast ha en timme kvar att leva, varar lyckan lika länge som deras liv.


373