Efter att ha betraktat Geneviève med den brinnande och djupa kärlek, som han kände i sitt hjärta, efter att ha tackat henne för dessa ord, samtidigt så egoistiska och så ömma, vände han sig till Lorin.
”Låt oss nu samtala”, sade han, i det han omslöt Genevièves hand med sina.
”Ja, ja, låt oss samtala”, svarade Lorin, ”medan det gives tid därtill. Det är endast rättvist. Vad vill du säga mig? Låt höra”.
”Du har blivit häktad för min skull, dömd till döden för hennes skull, ty du har icke brutit mot lagarna. Vad Geneviève och mig beträffar, så betala vi endast vår skuld, men det är icke rättvist att låta dig betala samtidigt med oss”.
”Jag förstår dig icke”.
”Lorin, du är fri”.
”Fri? Jag? Du är galen!” sade Lorin.
”Nej, jag är icke galen. Jag upprepar, att du är fri. Här är ett inträdeskort. Man kommer att fråga dig, vem du är … du är anställd som skrivare vid Karmeliterna, och du har kommit hit för att tala med registratorn i palatset. Av nyfikenhet har du bett att få gå in och se på de dömda. Du har sett dem, du är belåten och går din väg”.
”Du skämtar, icke sant?”
”Visst inte, min kära vän! Här är kortet. Begagna dig av det. Du är icke förälskad, du behöver icke dö för att få tillbringa några minuter tillsammans med ditt hjärtas högt älskade och icke gå miste om ens en sekund av evigheten tillsammans med henne”.
”Gott, Maurice!” sade Lorin. ”Om man kan komma ut härifrån, vilket jag aldrig hade kunnat tänka mig, bör du väl rädda madame först. Vad oss själva beträffar, så få vi rådgöra om saken”.
”Omöjligt”, svarade Maurice. ”Förstår du, detta kort gäller för en medborgare, icke för en medborgarinna. Och för övrigt skulle Geneviève icke vilja gå och lämna mig kvar här, leva och veta, att jag måste dö”.
”Ja, men om hon icke vill det, varför skulle då jag vilja det? Tror du kanske, att jag har mindre mod än en kvinna”?
”Nej, min vän, jag vet tvärtom, att du är en av de modigaste män, som finnas, men ingenting skulle kunna ursäkta ditt egensinne i ett sådant ögonblick som detta. Seså, Lorin, begagna dig av tillfället och bered oss den ytterliga glädjen att veta dig vara fri och lycklig!”
374
