”Jag bönfaller er, monsieur — min vän, lämna mig icke sålunda! Vad önskar ni veta? Vad begär ni?”
”Betalning — icke sant?” sade den unge mannen bittert.
”Nej”, svarade den okända med ett bedårande uttryck. ”Men förlåt mig den hemlighetsfullhet, jag är nödsakad att iakttaga gentemot er”.
Då Maurice såg, att dessa härliga ögon stodo fulla av tårar, och kände tryckningen av den mjuka hand, som vilade i hans, kände han, hur hans vrede plötsligt gav vika för beundran.
”Vad jag begär? Jo, att få återse er”.
”Omöjligt! Ytterligt omöjligt!”
”Är det ert allvar, att jag aldrig skall få återse er?”
”Aldrig!” sade den okända sorgset.
”Madame”, sade Maurice, ”ni skämtar säkert med mig”. Så höjde han sitt ädla huvud och skakade sina lockar som om han velat skaka av sig någon makt, som mot hans vilja höll honom bunden. Den okända betraktade honom med outgrundlig uppsyn. Det var uppenbart, att hon själv icke undgått den känsla, hon ingivit.
”Hör på”, sade hon efter ett ögonblicks tystnad. ”Svär vid er heder att sluta era ögon, när jag ber er göra det, och att hålla dem slutna, medan ni räknar till sextio. Kom ihåg — vid er heder!”
”Och om jag svär — vad kommer då att hända mig?”
”Det kommer att hända det, att jag visar er min tacksamhet på ett sätt, som jag lovar att aldrig upprepa mot någon annan person, även om han skulle göra mer för mig, än ni har gjort — vilket icke bleve lätt”.
”Men jag får åtminstone veta —”
”Nej. Lita på mig. Ni skall få se —”
”Jag vet sannerligen ej, madame, om ni är en ängel eller en demon”.
”Vill ni svära på det?”
”Ja, jag svär att göra, såsom ni önskar”.
”Vad som än händer, slår ni icke upp ögonen? Ni förstår — till och med om ni skulle känna ett dolkstyng?”
”Madame, ni gör mig alldeles förvirrad. Varför fordrar ni så enträget mitt hedersord?”
”Svär således, monsieur. Jag tycker, att ni icke utsätter er för någon stor fara genom att göra det”.
”Gott! Jag svär — vad som än händer”, sade Maurice och slöt ögonen. Så tvekade han. ”Låt mig se er ännu en gång — endast en gång till!”
32
