Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den unga kvinnan lyfte på kapuschongen med ett småleende, som icke var alldeles fritt från koketteri, och han såg för andra gången vid skenet från månen, som just tittade fram mellan molnen, det kolsvarta håret, de vackert välvda och tecknade ögonbrynen, som beskuggade de mandelformiga ögonen, så milda och smäktande, en utsökt formad näsa och läppar, friska och röda som koraller.

”O, ni är skön, älsklig, gudomlig!” sade Maurice.

”Slut era ögon!” sade den okända. Maurice lydde. Den unga kvinnan fattade hans händer och placerade honom i den önskade ställningen.

Helt plötsligt kände han en varm vällukt närma sig hans ansikte, läppar snudda vi hans mun och lämna kvar mellan hans läppar den omstridda ringen.

Alltsammans gick lika hastigt som tanken. Maurice erfor en känsla av nära nog smärta, så djup var den och oväntad.

Han gjorde en hastig rörelse och sträckte ut armarna framför sig.

”Er ed!” sade en röst på avstånd.

Maurice knäppte ihop händerna över ögonen för att ännu bättre kunna motstå frestelsen att bryta sin ed. Han räknade icke längre, han tänkte icke längre, utan stod där vacklande, stum, orörlig.

Ögonblicket efteråt hörde han ett buller, som av en port, som stängdes några steg ifrån honom, och sedan blev det åter tyst. Då lät han händerna falla ned och slog upp ögonen. Han såg sig omkring, likt den som just vaknat upp ur en djup sömn, och han hade kanske inbillat sig, att alltsammans varit en dröm, om han icke mellan sina läppar känt ringen, som bevisade, att det, hur otroligt den än föreföll, var en obestridlig verklighet.


FJÄRDE KAPITLET.
TIDEVARVETS SEDER.

När Maurice hämtat sig litet, såg han sig omkring, men kunde icke se något annat än mörka, smutsiga prång och gränder, som sträckte sig till höger och vänster om honom.

33