Och han rusade ut ur rummet.
Med en sinnesrörelse, som man lätt kan fatta, hade Maurice följt Lorin. Då denne försvunnit, återvände han till Geneviève och sade:
”Han är räddad. Hans kort är sönderrivet, så att han icke kan komma tillbaka. Och även om han skulle komma tillbaka, så är sessionen avslutad. Kommer han tillbaka klockan fem, så äro vi döda”.
Geneviève utstötte en suck och ryste.
”O, slut mig i dina armar”, sade hon, ”och låt oss icke skiljas mer … Min Gud, varför kunna vi icke bli dödade med ett enda hugg, så att vi båda få utandas vår sista suck samtidigt?”
Sedan drogo de sig tillbaka in i den mörkaste delen av salen, och Geneviève satte sig bredvid Maurice och slog båda armarna om hans hals. Sålunda sutto de, tack vare sin kärleks styrka okänsliga för den omgivande scenen, nästan för dödens annalkande.
På så sätt förflöt en halvtimme.
FEMTIOFEMTE KAPITLET.
VARFÖR LORIN HADE GÅTT UT.
Helt plötsligt hördes buller. Gendarmerna kommo in genom den låga dörren, och efter dem följde Sanson och hans medhjälpare, som buro reprullar.
”O, min vän, min vän!” sade Geneviève. ”Det ödesdigra ögonblicket är inne, och jag känner mig nära att svimma”.
”Det är orätt av er”, sade Lorins muntra röst.
”Ni misstar er, min vän,
Ty döden, den är friheten!”
”Lorin!” utbrast Maurice i djupaste förtvivlan.
”Ja, de äro icke bra, eller hur? Sedan i går är jag av samma åsikt som du. Mina verser äro urusla …”
”Ah, det är icke det, jag tänker på. Du har kommit tillbaka, olycklige … du har kommit tillbaka …"
”Jag har för mig, alt det var överenskommet. Men hör på, ty det, jag har att säga, intresserar även madame …”
”Min Gud! Min Gud!”
”Låt mig tala, ty i annat fall hinner jag icke omtala allt.
