”Halv fyra”.
”Då har jag tid på mig, för tusan, då hinner jag”.
”Ja visst”, sade Maurice. ”Det är ännu nio anklagade kvar, så det är inte slut före fem. Vi ha närmare två timmar på oss”.
”Det är allt, jag behöver. Ge mig kortet och låna mig tjugu sous”.
”O, min Gud, vad tänker ni göra?” viskade Geneviève.
Maurice tryckte hennes hand. För honom var det viktigast, att Lorin lämnade dem.
”Jag har kommit att tänka på en sak”, sade Lorin.
Maurice tog upp sin börs och lade den i vännens hand.
”Nu kortet, för Guds kärleks skull! Jag menar: för det högsta väsendets kärleks skull!”
Maurice räckte honom kortet.
Lorin kysste Geneviève på handen, begagnade sig av det ögonblick, då ett nytt notvarp fångar fördes in i registratorsrummet, hoppade upp på bänkarna och gick fram till stora utgången.
”Ahå”, sade en gendarm, ”här är visst en, som tänker fly!”
Lorin sträckte på sig och lämnade fram kortet.
”Medborgare gendarm, du måste lära dig att känna igen folk bättre”, sade han.
Gendarmen kände igen registratorns namnteckning, men han tillhörde denna kategori av funktionärer, som i allmänhet inte lita på någon, och som registratorn just i detta ögonblick kom ned från domstolen med en nervös rysning, som icke lämnat honom, sedan han så oförsiktigt lämnat ifrån sig sin namnteckning, sade gendarmen till honom:
”Medborgare registrator, här är ett pass, som berättigar en särskild person att lämna De Dödas sal. Är det korrekt?”
Registratorn bleknade av fruktan, och alldenstund han var förvissad om att han skulle få se Dixmers förskräckliga ansikte, om han tittade upp, svarade han hastigt, i det han tog kortet:
”Ja, det är min namnteckning”.
”Ge mig då tillbaka kortet, eftersom det är din namnteckning”, sade Lorin.
”Nej”, svarade registratorn, i det han rev sönder det i tusen bitar. ”Nej, dessa kort gälla icke mer än en gång”.
Lorin stod obeslutsam ett ögonblick.
”Så mycket sämre!” sade han. ”Men framför allt är det nödvändigt, att jag dödar honom”.
376
