mindre av sina femtiofyra år än av allvaret i hans dystra kall, lika mild, lika tröstande som hans ämbete tillät honom att vara, än givande ett råd, än en sorgsen uppmuntran och finnande ord av människokärlek för de förtvivlade såväl som för de skrävlande.
”Medborgarinna”, sade han till Geneviève, ”spetsduken måste tagas bort och ert hår klippas av”.
Geneviève började darra.
”Se så, min vän”, sade Lorin milt, ”mod!”
”Kan jag icke få klippa av madame håret?” frågade Maurice.
”O, ja, låt honom göra det!” utbrast Geneviève. ”Jag ber er, monsieur Sanson”.
”Ja, han får göra det”, svarade gubben, i det han vände bort huvudet.
Geneviève föll på knä framför den unge mannen och höll fram sitt vackra huvud, som nu var vackrare i sin smärta, än det någonsin varit i glädjen.
Då Maurice utfört denna dystra handling, darrade hans händer så och hans ansikte uttryckte en sådan smärta att Geneviève utbrast:
”Maurice, jag har mod”.
Sanson vände sig åter om.
”Icke sant, monsieur, jag har mod?” sade hon till honom.
”Jo, säkert, medborgarinna”, svarade skarprättaren i rörd ton. ”Ni har det sanna modet”.
Under tiden hade hans förste medhjälpare ögnat igenom listan, som Fouquier-Tinville skickat.
”Fjorton”, sade han.
Sanson räknade de dömda.
”Femton inklusive den döde”, sade han. ”Hur kan detta hänga ihop?”
Slagna av en och samma tanke, räknade Lorin och Geneviève efter honom.
”Säger ni, att det endast är fjorton dömda och att vi äro femton?” sade hon.
”Ja, medborgaren Fouquier-Tinville måtte ha begått ett misstag”.
”Ah, du narrades”, sade Geneviève till Maurice. ”Du var icke dömd”.
”Varför vänta tills i morgon, då det är i dag som du dör?” svarade Maurice.
”Min vän”, sade hon leende, ”du har lugnat mig, ty nu ser jag, att det är lätt att dö”.
380
