”Lorin”, sade Maurice, ”Lorin, för sista gången … ingen kan känna igen dig här. Säg, att du kommit hit för att taga avsked av mig … säg, att du blivit instängd av misstag … låt tillkalla gendarmen, som såg dig gå ut … jag skall vara den verkligt dömde, jag som skall dö, men du, jag bönfaller dig, min vän, gör oss den glädjen att leva för att bevara oss i kärt minne. Det är ännu tid, Lorin, vi bönfalla dig därom!”
Geneviève knäppte ihop sina händer, liksom för att bönfalla honom.
Lorin fattade den unga kvinnans båda händer och kysste dem.
”Jag har sagt nej, och det är nej”, svarade Lorin i fast ton. ”Tala icke mer därom, ty då kommer jag att tro, att jag stör er”.
”Fjorton”, upprepade Sanson, ”och vi äro femton!”
Så höjde han rösten.
”Hör på”, sade han, ”är det någon här, som kan bevisa, att han befinner sig här av misstag?”
Kanske några munnar öppnades vid denna fråga, men de slötos åter utan att uttala ett ord; de som hade kunnat ljuga, blygdes att ljuga, den som icke behövt ljuga, ville icke tala.
Sedan följde flera minuters tystnad, under vilken medhjälparna fortsatte sitt dystra verk.
”Medborgare, vi äro redo”, sade sedan gamle Sansons dova och högtidliga röst.
Några snyftningar och stönanden besvarade dessa ord.
”Gott, vare det så!” sade Lorin.
”Låt oss dö för fosterlandet,
Det är en skön och ädel död …
ja, när man dör för fosterlandet, men jag börjar avgjort på att tro, att vi icke dö för fosterlandet, utan att vi dö för att roa dem, som skola se oss dö. För tusan, Maurice, jag börjar övergå till din åsikt, även jag börjar få avsmak för republiken”.
”Upprop!” sade en kommissarie vid dörren.
Flera gendarmer kommo in i salen och stängde dörrarna efter sig, i det de sålunda ställde sig emellan de dömda och livet, liksom för att hindra dem att återvända dit.
Man ropade upp de dödsdömda.
Maurice, som varit närvarande vid rannsakningen med den dömde som just dödat sig med Lorins kniv, svarade när
