man ropade upp hans namn. Alltså framgick det att antalet var korrekt så när som på den döde.
Man bar ut honom ur salen. Om hans identitet blivit fastställd, om man känt igenom honom såsom dömd, hade han, död som han var, blivit giljotinerad tillsammans med de andra.
De överlevande föstes fram mot utgången.
Allt eftersom de en i sänder passerade genom dörren, band man deras händer på ryggen.
Icke ett ord yttrades på tio minuter mellan dessa olyckliga. Endast bödlarna talade och handlade.
Maurice, Geneviève och Lorin, som icke längre kunde hålla varandras händer, tryckte sig tätt intill varandra för att icke bli åtskilda. Sedan fördes de dömda ut på Conciergeriets gård.
Skådespelet blev nu förfärande.
Flera svimmade vid åsynen av bödelskärrorna, och fångvaktarna måste hjälpa dem upp i dem.
Bakom de ännu stängda portarna hördes ett förvirrat sorl av röster, och av detta sorl kunde man sluta sig till att väldiga åskådarmassor samlats.
Geneviève steg modigt upp i kärran. Maurice stödde henne från sidan. Så hoppade han hastigt upp efter henne.
Lorin gjorde sig ingen brådska. Han valde sin plats och slog sig ned till vänster om Maurice.
Portarna öppnades. I första ledet syntes Simon.
De båda vännerna kände igen honom, och han såg dem.
Han steg upp på en vägvisare, som kärrorna måste köra alldeles förbi. Det var tre kärror.
Den första kärran satte i gång; det var i den, som våra tre vänner befunno sig.
”Ah god dag, vackra grenadjär”, sade Simon till Lorin. ”Jag förmodar att du skall prova min läderkniv?”
”Ja”, svarade Lorin, ”och jag skall vara försiktig så att det icke blir något hack i den, på det att den måtte vara i gott stånd, när din tur kommer”.
De två andra kärrorna rullade bort efter den första.
Nu höjdes en fruktansvärd storm av skrik, bravorop, snyftningar och förbannelser omkring de dömda.
”Mod, Geneviève, mod!” viskade Maurice.
”O”, svarade den unga kvinnan, ”jag sörjer icke över att jag måste dö, eftersom jag dör tillsammans med dig. Jag är endast bedrövad över att jag icke har händerna fria, så att jag kan sluta dig i mina armar, innan jag dör”.
382
