Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kläde, hans byxor av kaschemir och hans strumpor av finaste silke. I sitt bälte bar han ett par pistoler från f. d. kungliga fabriken i Versailles och en kort sabel.

”Ah, du sover, Brutus, och fäderneslandet är i fara. Fy skam!” sade nykomlingen.

”Nej, Lorin”, svarade Maurice skrattande. ”Jag sover icke, jag drömmer”.

”Åh, jag förstår — om Eucharis!”

”Vem talar du om? Vem är denna Eucharis?”

”Jo, kvinnan —”

”Vilken kvinna?”

”Kvinnan från rue Saint Honoré, kvinnan som anhölls av patrullen och för vars skull du och jag i natt riskerade våra huvuden”.

”Ah, ja visst! Den okända!” sade Maurice, som hela tiden förstått, vem vännen menat.

”Nå, vem var hon?”

”Jag känner inte till något om henne”.

”Var hon söt?”

”Ba!” sade Maurice föraktfullt. ”En stackars kvinna, glömd i någon kärleksangelägenhet. Ja, svaga käril som vi äro”.

”Det är alltid kärleken som pinar människorna”.

”Kanske”, sade Maurice, för vilken denna tanke just då var särdeles motbjudande och som hellre hade sett, att den okända var en konspiratör än en lättfärdig kvinna.

”Och var bor hon?”

”Jag känner inte till något om henne”.

”Seså, det är omöjligt! Du följde ju henne hem”.

”Hon flydde från mig vid Pont Marie”.

”Flydde från dig!” upprepade Lorin med ett gapskratt. ”Kan den skälvande duvan undgå gamen, luftens tyrann …”

”Lorin”, sade Maurice, ”jag önskar, att du ville vänja dig vid att tala som andra människor. Du förargar mig ohyggligt med din gräsliga poesi”.

”Jag tycker, att jag talar bättre än de flesta människor Och vad min poesi beträffar, så känner jag en viss Emilie, som icke tycker, att den är så ohygglig. Men låt oss åter komma till din”.

”Min poesi?”

”Nej, din Emilie”.

”Har jag en Emilie?”

”Åh, din gasell har kanske förvandlats till tigrinna och

36