Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

öppnade brevet och läste följande ord: ”Tack! Evig tacksamhet i utbyte mot evig glömska”.

Maurice ropade på sin tjänare — den verklige patrioten ringde aldrig, enär ringklockan antydde servilitet.

Maurices tjänare hade närmare trettio år tidigare i dopet undfått namnet Jean, men anno '92 hade han låtit döpa om sig till Scævola, enär Jean hade en bismak av aristokrati och deism.

”Scævola”, sade Maurice, ”vet du, varifrån det här brevet kommer?”

”Nej, medborgare”.

”Vem har lämnat dig det?”

”Portvakten”.

"Vem lämnade honom det?”

"Förmodligen ett bud, eftersom det icke är försett med postmärke”.

”Gå ned till portvakten och be honom komma upp”.

Portvakten åtlydde denna anmodan, emedan den framställdes av Maurice, som var mycket omtyckt av alla underlydande, men samtidigt förklarade han, att om det varit någon annan, skulle han ha bett honom att själv komma ner.

Maurice utfrågade honom. Det var en obekant man, som lämnat fram brevet klockan åtta på morgonen, det var allt, Maurice kunde uppdaga. Han bad portvakten hålla till godo med sex francs och uttalade samtidigt sin önskan, att om den unge mannen komme tillbaka, skulle portvakten i smyg följa efter honom och sedermera upplysa Maurice om vart han begivit sig.

Vi skynda oss här att meddela, att till stor belåtenhet för Aristide, portvakten, som kände sig ganska kränkt av denna anmodan, kom mannen icke tillbaka.

Maurice, som nu blev lämnad ensam, knycklade i förtret ihop brevet, drog ringen av fingret och lade den jämte det hopknycklade brevet på nattduksbordet, varpå han vände sig om mot väggen, i den dåraktiga avsikten att somna omigen. Men inom en timme uppgav han sitt dåraktiga forsök till kallblodighet, kysste ringen och läste åter igenom brevet. Ringen var en charmant safir, brevet, såsom redan omtalats, aristokratiskt i varje hänseende.

Medan Maurice var sysselsatt på detta sätt, öppnades dörren. Maurice satte hastigt ringen på fingret och gömde biljetten under kudden.

Den, som trädde in, var en ung man, klädd såsom patriot, men en mycket elegant sådan. Hans jacka var av finaste

35