”Ja, vi komma överens om att han är en modig man”.
”Han måtte besitta ett ofantligt mod, eftersom han kan åtaga sig något dylikt”.
”Eller en ofantlig hängivenhet”.
”Tror du således, att chevaliern är förälskad i drottningen?”.
”Jag tror det ej, jag endast omtalar, vad ryktet påstår. För övrigt har hon förvridit huvudet på så många andra, att det icke alls vore något förvånansvärt”.
”Chevaliern måste ha medhjälpare till och med i Temple”.
”Mycket möjligt!”
”Och vad gör kommunen i fråga om denna angelägenhet?”
”Kommunen kommer att utfärda ett beslut, enligt vilket det utanpå varje hus skall stå anslaget namnen på alla dem, som bo i det, män såväl som kvinnor”.
”En utmärkt idé!” sade Maurice.
”Ja, icke sant? Jag har redan slagit vad om att vi på detta sätt komma att infånga minst femhundra aristokrater. Apropå det så emottogo vi i morse på vår klubb en deputation av enrollerade frivillige. De voro åtföljda av våra motståndare från i natt, som jag icke lämnade, förrän de voro dödfulla. De hade smyckat sig med blomstergirlander och immortellkronor?”
”Verkligen?” sade Maurice skrattande. ”Hur många voro de?”
”Trettio à fyrtio, och de voro rakade och hade knapphålsbuketter”.
”Medborgare i klubben Thermopyles’!” sade deras talesman. ”Såsom uppriktiga patrioter önska vi, att fransmännens endräkt icke måtte störas av något missförstånd, och därför ha vi kommit hit för att fraternisera på nytt!”
”Nå, och sedan?”
”Sedan fraterniserade vi åter och reste ett altare åt fäderneslandet med tillhjälp av sekreterarens bord och två karaffer, i vilka vi satte buketter. Alldenstund du var festens hjälte, blev du tre gånger uppmanad att träda fram för att bli lagerkrönt, men då du ej svarade, alldenstund du ej var där, och det var nödvändigt, att någonting blev krönt, krönte de Washingtons byst”.
Då Lorin avslutat denna skildring, hördes trumvirvlar från gatan — det vanliga sättet då för tiden att kungöra beslut.
”Vad är det nu då?” frågade Maurice.
38
