”Kungörandet av kommunens beslut”, sade Lorin.
”Jag kilar till sektionen”, sade Maurice, i det han sprang upp ur sängen och ropade till sin tjänare, att denne skulle komma och hjälpa honom med toaletten.
”Och jag går hem och lägger mig”, sade Lorin.
”Men varför är du så elegant i dag?” frågade Maurice.
”Därför att jag på vägen hit måste passera rue Béthisy och det tre trappor upp i ett hus vid rue Béthisy finns ett fönster, som alltid öppnas, när jag passerar förbi”.
FEMTE KAPITLET.
VAD SLAGS MÄNNISKA MEDBORGAREN MAURICE LINDEY VAR.
Medan Maurice efter att hastigt ha klätt sig begav sig till den sektion vid rue de Lepelletier, där han, såsom redan omtalats, var sekreterare, skola vi försöka framlägga den unge mannens förflutna inför allmänhetens ögon. Den unge mannen hade talat sanning, då han föregående kväll för den okända kvinnan uppgivit sig heta Maurice Lindey, boende vid rue du Roule. Han hade kunnat tillägga, att han tillhörde detta slags halvadel, som tillerkännes jurister. I tvåhundra år hade hans förfäder utmärkt sig genom denna oföränderliga parlamentsopposition, som gjort namnen Molé och Maupeou så berömda. Hans far, den hedersmannen Lindey, som ägnat hela sitt liv åt att i ord kämpa mot despotismen, hade den 14 juli '89, då Bastiljen fallit för folkets händer, dött av den plötsliga fruktan och chocken av att se despotismen efterträdas av en kämpande frihet och efterlämnat åt sin enda son en förmögenhet, som gjorde honom oberoende, och sina republikanska principer.
Revolutionen, som följt tätt efter denna stora tilldragelse, hade funnit Maurice i den mandoms styrka och mogenhet, som anstår en atlet, då han skall träda in på arenan.
Vad hans personliga utseende beträffar, så var Maurice Lindey fem fot åtta tum lång, tjugufem à tjugusex år gammal och muskulös som Herkules. Hans skönhet var av det slag, som kallas frankisk — d. v. s. ljuslätt hy, blå ögon, lockigt, kastanjebrunt hår, rosiga kinder och pärlvita tänder.
