”O, ni har rätt, min syster! Det är nästan mer än man kan uthärda”. Så vände hon sig till sin dotter. ”Men du såg väl åtminstone stilen, Marie?”
”Ja, min mor, ett ögonblick”.
Drottningen reste sig upp, gick fram till dörren för att förvissa sig om att hon icke blev iakttagen; så drog hon en nål ur håret, gick fram till väggen och drog ur en spricka fram ett litet papper, hopvikt som ett brev, och visade det för madame royale. ”Samla dina tankar, innan du svarar, mitt barn. Var stilen densamma som den här?”
”Ja, ja, min mor! Jag känner igen den!” utbrast prinsessan.
”Gud vare tackad och lovad!” utbrast drottningen, i det hon andaktsfullt föll på knä. ”Om han kunnat skriva sedan i morse, är han i trygghet! Jag tackar dig, o, Gud! En så ädel vän förtjänar, att du gör underverk för hans skull!”
”Om vem talar ni, min mor?” frågade madame royale. ”Vem är denne vän? Säg mig hans namn, på det att jag måtte kunna be för honom!”
”Du har rätt, mitt barn! Glöm aldrig detta namn, ty det är namnet på en ädling, uppfylld av heder och mod, en som icke drives av äregirighet, ty han har uppenbarat sig först efter våra olyckor. Han har aldrig sett drottningen av Frankrike eller, rättare sagt, drottningen av Frankrike har aldrig sett honom, och dock ägnar han sitt liv åt henne. Måhända han blir belönad så, som all dygd numera blir belönad — med en ohygglig död. Men om han dör — o! Jag skall alltjämt tänka mig honom i himmelen. Han kallas …”
Drottningen såg sig ängsligt omkring. Så sänkte hon rösten. ”Han kallas chevalier de Maison Rouge. O, be för honom!”
SJUNDE KAPITLET.
EN SPELARES ED.
Befrielseförsöket, hur tvivelaktigt det än varit i verkligheten, enär det misslyckats redan innan det börjat, uppväckle somligas vrede, andras intresse. Vad som gjorde
