detta försök till en sannolikhet, var det faktum att allmänna säkerhetskommittén uppdagade, att tre à fyra veckor tidigare en skara emigranter på olika vägar återvänt till Frankrike. Det var uppenbart, att de män, som sålunda riskerade sina huvuden, icke gjorde det utan att förut ha uppgjort sina planer och att dessa planer sannolikt utmynnade i ett samarbete att bortföra den kungliga familjen.
På förslag av ledamoten Osselin hade det redan blivit stadfäst ett beslut, som dömde till döden alla emigranter, alla de fransmän, som hade för avsikt att emigrera, varje person, som överbevisats om att ha medverkat vid deras flykt eller återkomst, vare sig det gällde man eller kvinna, och slutligen alla medborgare, som överbevisats om att ha lämnat skydd åt en emigrant. Denna förfärliga lag inaugurerade ”skräckväldet”. Nu erfordrades endast en lag för misstänkta personer.
Chevalier de Maison Rouge var en alltför dådkraftig och djärv fiende, för att icke hans återkomst till Paris och uppdykande vid Temple skulle föranleda de allvarligaste mått och steg. Strängare visiteringar än någonsin hade företagits i ett antal misstänkta hus, men med undantag av några kvinnliga emigranter, som läto sig infångas, och några gamla män, som icke satte nog högt värde på sina få återstående dagar att inlåta sig på diskussion med bödeln, hade dessa husvisitationer varit resultatlösa.
Såsom man kan tänka sig, voro sektionerna mycket upptagna de närmast följande dagarna efter denna tilldragelse, och till följd därav hade sekreteraren i sektion Lepelletier, en av de inflytelserikaste i Paris, föga tillfälle att tänka på den okända sköna. Till en början, då han lämnat gamla rue Saint Jacques, hade han föresatt sig att glömma henne helt och hållet, men, såsom hans vän Lorin sade:
”Söker man att glömma, kommer man tyvärr ännu mer ihåg!”
Maurice hade emellertid varken erkänt eller sagt något. Han hade inneslutit i sitt hjärta alla enskildheter av detta äventyr och lyckats dölja dem för sin vän. Men denne, som kände Maurice såsom en glad och munter fyr och nu ständigt såg honom sorgsen och tankfull och sökande ensamheten, betvivlade icke, att den skälmen Amor hade haft sina vägar åt det hållet.
Emellertid blev chevalieren icke infångad, och det talades icke mera om honom. Drottningen, änka efter sin ge-
50
