gestalt och välvillig uppsyn, vars klädsel antydde, att han var förmögen.
”Såsom medborgaren portvakten sade, måste man veta hans namn”, fortsatte borgaren.
”Jag har redan sagt det: René”.
”René är endast ett förnamn, och det är tillnamnet, jag frågar efter. Alla mina arbetare uppge endast sina tillnamn”.
”För katten”, sade Maurice, som började bli otålig vid detta förhör, ”jag känner inte till hans tillnamn”.
”Vad för slag?” sade borgaren med ett småleende, i vilket Maurice tyckte sig urskilja mera ironi, än han ville visa. ”Medborgare, känner du icke till din väns tillnamn?”
”Nej”.
”I så fall är det högst sannolikt, att du icke återfinner honom”.
Och efter att älskvärt ha hälsat på Maurice avlägsnade borgaren sig några steg och gick in i ett hus vid gamla rue Saint Jacques.
”Saken är den, att om du inte känner till hans tillnamn …”, började portvakten.
”Nej, jag känner icke till det”, sade Maurice, som icke hade varit ledsen över att finna ett tillfälle att ge utlopp åt sitt dåliga humör och som, för att säga sanningen, icke vara långt ifrån att söka ett sådant. ”Vad säger du om det?”
”Ingenting, medborgare, ingenting alls, men om du icke känner till din väns tillnamn, är det, såsom medborgare Dixmer sade, sannolikt, att du icke återfinner honom”.
Och med en axelryckning återvände portvakten in till sig.
Maurice kände god lust att smörja upp portvakten, men denne var en gammal man, så hans svaghet räddade honom därifrån. Om mannen varit tjugu år yngre, hade Maurice på ett skandalöst sätt illustrerat principen ”likhet inför lagen, olikhet inför styrkan”.
För övrigt började natten falla på, och Maurice hade endast några få minuter dagsljus kvar. Han begagnade sig av dem till att återvända till den första lilla gatan och sedan till den andra, där han undersökte varje port, letade i varenda vrå, under varenda palissad, klättrade upp på varje mur, kikade in genom varenda grind och till och med knackade på dörrarna till några oanvända upplagsmagasin så, att slutligen två timmar förflutit under hans gagnlösa letande.
