Maurice gjorde ett andra försök, våldsammare och mera oväntat än det första, att frigöra sina händer från det rep, varmed de voro bundna, då han plötsligt erfor en kall svidande känsla i bröstet.
Mot sin vilja ryggade Maurice ett steg tillbaka.
”Aha! Du känner det där”, sade en av männen. ”Gott, det finns åtta tum, likadana som den du redan gjort bekantskap med”.
”Avsluta i så fall ert verk”, sade Maurice resignerat. ”Då är det åtminstone snart överståndet”.
”Se så, vem är du?” frågade den på en gång milda och befallande rösten.
”Är det mitt namn ni vilja veta?” frågade Maurice.
”Ja, ditt namn”.
”Maurice Lindey”.
”Vad för slag!” utbrast en röst. ”Maurice Lindey, revolutio … patrioten? Maurice Lindey, sekreterare i sektionen Lepelletier?”
Dessa ord uttalades med en sådan hetta, att Maurice tydligt insåg, att de voro avgörande. Svaret skulle oåterkalleligen avgöra hans öde.
Maurice var oförmögen till feghet. Han sträckte på sig som en spartan och sade med fast röst:
”Ja, Maurice Lindey — Maurice Lindey, sekreterare i sektionen Lepellelier — revolutionären, patrioten, jakobinen — korteligen: Maurice Lindey, vars sällaste dag på jorden kommer att bli den, då han dör för friheten”.
Dödstystnad följde på detta svar.
Maurice spände ut bröstet, ty han väntade i vart ögonblick, att den dolk, vars spets han redan känt, skulle genomborra hans hjärta.
”Är det verkligen sant?” frågade efter några sekunder en röst, som förrådde en viss sinnesrörelse. ”Seså, unge man, ljug icke”.
”Känn efter i min ficka”, sade Maurice, ”och ni skola där finna min fullmakt. Betrakta mitt skjortbröst, och om mitt blod icke utplånat dem, skola ni där se mina initialer M. L.”
Maurice kände sig plötsligt upplyftad av starka armar, som buro honom en kort sträcka. Han hörde en dörr öppnas, så ännu en, men den andra var smalare än den första ty de som buro honom kunde icke passera genom den med honom.
Mumlandet och viskningarna fortsatte.
56
