”Jag är förlorad”, tänkte Maurice. ”De ämna binda en sten om min hals och kasta mig i Bièvre”.
Men ögonblicket efteråt kände han, att männen gingo upp för en trappa, där luften var varmare, och att de lade ned honom på en bänk. Han hörde en dubbeldörr stängas och steg avlägsna sig. Han trodde, att han var lämnad ensam. Han lyssnade så intensivt som endast en människa kan göra då hennes liv beror av ett ord, och han tyckte sig höra samma röst, vars tonfall redan gjort intryck på honom genom sin mildhet och sitt befallande uttryck, säga till de andra:
”Låt oss överlägga”.
ÅTTONDE KAPITLET.
GENEVIÈVE.
Det förflöt en kvarts timme, som föreföll den unge mannen som ett århundrade. Och ingenting är naturligare än det: Ung, vacker, stark, understödd i sin styrka av hundrade tillgivna vänner, i förening med vilka han drömt om att utföra stordåd, befann han sig nu helt plötsligt utan minsta förberedelse i fara att förlora livet i en skändlig lönnmördarkula.
Han förstod, att de hade burit in honom i något rum. Men var han vaktad?
Åter försökte han frigöra sig från sina bojor. Hans muskler av stål svällde och sammandrogos; repet skar in i köttet men brast icke.
Det förskräckligaste var, att hans händer voro bundna på ryggen, så att han icke kunde avlägsna bindeln från ögonen. Om han endast kunde se, skulle han måhända lyckas undkomma.
Då han gjort dessa försök att frigöra sig utan att stöta på motstånd, utan att någonting rörde sig omkring honom, drog han den slutsatsen, att han var ensam. Marken under hans fötter var mjuk och ljudlös, var kanske grus eller lera. En skarp, genomträngande lukt tillkännagav närvaron av plantor. Maurice inbillade sig, att han befann sig i ett driv-
