Under tiden hade hans förföljare, som nu befunno sig på trappan, upptäckt honom.
“Där är han!” ropade de. “Skjut honom, Dixmer! Skjut! Döda honom! Döda honom!”
Maurice uppgav ett stönande. Han var instängd i trädgården. Han måtte murarna med blicken — de voro tio fot höga.
Allt detta hade passerat på ett ögonblick. Mördarna rusade fram, förföljande.
Maurice var ungefär trettio steg före dem. Han såg sig omkring med uppsynen hos en dömd man, som söker skuggan av en möjlighet att rädda sig.
Så fick han se tornet, gardinen och bakom gardinen ljuset.
Han tog ett enda språng — ett språng på sex fot — grep tag i gardinen, slet ned den, klev in genom fönstret som sprang i bitar, och befann sig i en kammare, där en dam satt och läste. Kvinnan reste sig förfärad upp och ropade på hjälp.
“Stig åt sidan, Geneviève. Stig åt sidan, så att jag kan döda honom!”
Och Maurice såg att karbinen riktades mot honom.
Men kvinnan hade knappast sett på honom, förrän hon uppgav ett ohyggligt skri och i stället för att stiga åt sidan, såsom hennes man befallt, rusade emellan honom och bössmynningen.
Denna rörelse riktade Maurices hela uppmärksamhet mot den ädelmodiga kvinna, vars första impuls var att skydda honom mot fara och död.
Då uppgav han i sin tur ett utrop av häpnad.
Det var den okända som han hade letat så ivrigt efter.
“Ni!” utbrast han. “Ni —”
“Tyst!” sade hon.
Så vände hon sig om mot mördarna, som, beväpnade på olika sätt, närmade sig fönstret.
“Ah! Ah! Ni få icke döda honom!” utbrast hon.
"“Det är en spion”, sade Dixmer, vars vanligtvis så godmodiga ansikte hade fått ett uttryck av stränghet och beslutsamhet. “Han är spion och därför måste han dö”.
“Spion — han!” sade Geneviève. “Han spion! Kom hit, Dixmer! Jag behöver endast säga er ett enda ord för att bevisa, att ni begått ett sällsamt misstag”.
Dixmer och Geneviève gingo fram till fönstret, och hon yttrade några ord med sänkt röst.
