Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

men han skulle ha låst in honom i trädgården och där skulle de, beväpnade på samma sätt, ha kämpat, svärd mot svärd, utan misskund, utan nåd. Detta är, vad Maurice skulle ha gjort, men han insåg snart, att det hade varit för mycket begärt av en garvargesäll.

Denne ytterligheternas man, som tycktes vara lika våldsam i sina politiska åsikter som i sitt privata uppträdande, talade om Temple och uttryckte sin förvåning över att fångarna voro anförtrodda en ständig kommission och ämbetsmän, vilkas pålitlighet hlivit frestad mer än en gång.

”Ja”, sade medborgare Morand, ”men det bör ihågkommas, att dessa ämbetsmän hittills alltid motsvarat det förtroende, som nationen visat dem, och historien skall en gång omtala, att endast medborgare Robespierre förtjänade tillnamnet ”den obesticklige””

”Ja, otvivelaktigt, otvivelaktigt!” svarade mannen. som talat först, ”men därför att en sak ännu icke hänt, vore det absurt att tro, att den icke skulle kunna hända. Och vad nationalgardet beträffar”, fortsatte verkmästaren, ”så få de olika sektionernas kompanin tjänstgöra vid Temple, utan någon viss ordning. Medger ni icke, att det i ett kompani på tjugu, tjugufem man skulle kunna finnas sju å åtta beslutsamma män, som en vacker natt mördade skyltvakterna och förde bort fångarna?”

”Bah!” sade Maurice. ”Förstår du inte, medborgare, att det skulle vara ett dåraktigt försök. Saken försöktes för tre veckor eller en månad sedan och lyckades icke”.

”Ja”, sade Morand, ”därför att en av de där aristokraterwa, som utgjorde patrullen, hade den oförsiktigheten att låta undslippa sig ordet ”monsieeur', jag vet icke till vem”.

”Och så”, sade Maurice, som ville visa att republikens polis gjorde sin plikt, ”därför att det redan var känt att chevalier de Maison Rouge hade lyckats komma in i Paris —”

”Bah!” utbrast Dixmer.

”Veta de, att Maison Rouge har kommit tillbaka till Paris?” frågade Morand kallt. ”Och veta de, hur han kommit in i Paris?”

”Ja, fullkomligt”.

”Verkligen?” sade Morand, i det han lutade sig fram och såg på Maurice. ”Det skulle roa mig att lära känna det eftersom för närvarande ingen kan säga något bestämt. Men ni, medborgare, som är sekreterare i en av de förnämsta sektionerna i Paris, borde vara bättre underrättad”.


69