”Ja, otvivelaktigt. Och vad jag nu kommer att omtala för er, är ett sanningsenligt konstaterande av fakta”.
Alla gästerna och till och med Geneviève tycktes vara redo att ägna hans skildring den allra största uppmärksamhet.
”Nåväl”, sade Maurice, ”chevalier de Maison Rouge kom från Vendée, framgår det. Han hade med sin vanliga tur färdats genom hela Frankrike. Han anlände under dagens lopp till Barriére du Roule och väntade där klockan nio på kvällen. Vid denna tid gick en kvinna, förklädd till en kvinna av folket, ut genom barriären, medförande en nationalgardesjägares uniform. Tio minuter senare kom hon tillbaka in tillsammans med honom, men vaktposten, som hade sett henne gå ut ensam, började fatta misstankar, då han såg henne komma tillbaka med en följeslagare. Han slog alarm, vakten rusade ut och då de båda brottslingarna märkte sig vara förföljda, rusade de in i ett privathus vars andra port ledde till Champs Elysées. Det framgår att en patrull, som var tyrannerna tillgiven, väntade på chevalieren vid hörnet av rue Bar-du-Bec. Ni känna till resten”.
”Ah!” sade Morand. ”Det är högst besynnerligt”.
”Men absolut sant”, sade Maurice.
”Ja, det verkar sant. Men kvinnan — vet ni, vad det blev av henne?”
”Nej. Hon försvann, och vi äro absolut okunniga om vem eller vad hon är”.
Medborgare Dixmers kompanjon och medborgare Dixmer själv tycktes andas lättare.
Geneviève hade suttit blek, tyst och orörlig och åhört hela denna skildring.
”Men”, sade Morand med sitt vanliga lugn, ”vem kan säga att chevalier de Maison Rouge var en av denna patrull som slog alarm vid Temple?”
”En municipal, en av mina vänner, som den dagen tjänstgjorde i Temple. Han kände igen honom”.
”Kände han igen honom efter beskrivning?”
”Han hade sett honom förr”.
”Och vad slags människa är den där chevalier de Maison Rouge egentligen?”
”En man på tjugufem à tjugusex år, liten, blond och med ett behagligt utseende, härliga ögon och superba tänder”.
Där rådde djup tystnad.
”Ja”, sade Morand, ”men om er vän kände igen den där
70
