föregivne chevalier de Maison Rouge, varför häktade han honom ej?”
”För det första därför att som han icke visste av hans ankomst till Paris, fruktade han att han låtit narra sig av en likhet och för det andra därför att min vän, som är ganska ljum, handlade såsom de ljumma vanligtvis bruka handla — d. v. s. lät honom draga nytta av hans tvivel och undkomma”.
”Ni skulle nog icke ha handlat så, medborgare”, sade Dixmer med ett bullrande skratt.
”Nej”, sade Maurice. ”Jag erkänner, att jag hellre skulle vilja uppdaga att jag misstagit mig, än låta en så farlig man som chevalier de Maison Rouge undkomma”.
”Och vad skulle ni då ha gjort, monsieur?” frågade Geneviève blygt.
”Vad jag skulle ha gjort, medborgarinna”, sade Maurice. ”Åh, jag skulle ha gjort kort process. Jag skulle ha låtit stänga till varje dörr i Temple. Jag skulle ha gått direkt fram till mannen, huggit honom i kragen och sagt: ”Chevalier de Maison Rouge, jag häktar er såsom en förrädare mot nationen. Och jag skulle icke ha släppt honom, det kunna ni lita på”.
”Och vad skulle då ha hänt?” frågade Geneviève.
”Det skulle ha hänt att han och hans medbrottslingar hade blivit häktade och redan inom en timme blivit halshuggna. Det är allt”.
Genevieve ryste till och kastade en förfärad blick på sin bordsgranne. Men medborgare Morand tycktes icke lägga märke till denna blick, utan tömde flegmatiskt sitt glas.
"Medborgare Lindey har rätt”, sade han. ”Det fanns iningenting annat för honom att göra, men olyckligtvis blev det icke gjort”.
”Och vet ni, vad det blivit av chevalier de Maison Rouge?” frågade Geneviève.
”Bah”, sade Dixmer. ”Förmodligen ville han inte stanna kvar längre, utan när han fann sitt försök gagnlöst, lämnade han Paris med ens”.
"Och kanske till och med Frankrike”, tillade Morand.
”Visst inte! Visst inte!” sade Maurice.
"Vad för slag? Har han haft den djärvheten att stanna kvar i Paris?” frågade Geneviève.
”Han har icke rört sig ur fläcken”.
Ett mummel av allmän överraskning följde på detta påstående, som Maurice gjorde så tillitsfullt.
