Supén var avslutad. Geneviève reste sig upp från bordet för att draga sig tillbaka.
I samma ögonblick slog klockan.
”Midnatt!” sade Morand kallt.
“Midnatt!” utbrast Maurice.
“Redan midnatt?”
“Detta utrop bereder mig nöje”, sade Dixmer. “Det bevisar, att ni icke är uttråkad, och inger mig hopp om att få återse er. Det är en sann patriots dörr, som öppnas för att taga emot er, och jag hoppas, att ni inom kort finner den vara en uppriktig väns”.
Maurice bugade sig och vände sig till Geneviève.
“Tillåter även medborgarinnan, att jag upprepar mitt besök?” frågade han.
“Jag mer än tillåter det, jag anmodar er om att göra det. Adjö, medborgare”.
Och Geneviève drog sig tillbaka.
Maurice tog avsked av alla gästerna, varvid han särskilt hälsade på Morand, som han tyckte mycket om, tryckte Dixmers hand och avlägsnade sig helt förbryllad men i det stora hela mera glad än sorgsen efter kvällens skilda och oväntade tilldragelser.
“Ett olycksaligt sammanträffande!” sade den unga kvinnan då Maurice avlägsnat sig. Och sedan brast hon i tårar inför sin man som fört henne till hennes rum.
“Bah!” sade Dixmer. “Medborgare Lindey, en känd patriot, sekreterare i en sektion, dyrkad, beundrad och högeligen populär, är tvärtom en stor ackvisition för en stackars garvare, som har smuggelgods i sitt hus”.
“Ah, tror ni det, min vän?” frågade Geneviève skyggt.
“Jag anser det vara en garanti för patriotism, ett slags avlatssigill placerat på vårt hus, och jag anser, att efter i kväll skulle själva chevalier de Maison Rouge vara trygg i vårt hus”.
Och Dixmer kysste sin hustru med en tillgivenhet, som vida mer påminde om en fars än en äkta mans, och lämnade henne i den lilla paviljongen, som var reserverad för hennes speciella räkning, och gick in i en annan del av huset, som han bebodde tillsammans med de gäster, vi ha sett samlade kring hans bord.
