TIONDE KAPITLET.
SIMON SKOMAKARE.
Maj månad hade börjat. En ljus och klar dag utvidgade de lungor som voro trötta på att inandas vinterdimmorna, och solens varma och upplivande strålar belyste Temples svarta murar. Vid porten till det inre, som skilde tornet från trädgården, sutto soldaterna och rökte och skrattade.
Men trots dagens skönhet och erbjudandet som gjorts fångarna att komma ned och promenera i trädgården, vägrade de tre kvinnorna att göra detta. Allt sedan mannens avrättning hade drottningen icke velat passera förbi dörren till det rum i andra våningen som bebotts av kungen. När hon någon gång efter den ödesdigra tjuguförsta januari hämtade frisk luft gjorde hon det på tornets plattform, där till och med kreneleringarna voro förstängda med luckor.
De tjänstgörande nationalgardisterna, som visste, att de tre kvinnorna fått tillåtelse att gå ut, väntade förgäves hela dagen att se dem använda sig av denna tillåtelse.
Vid femtiden kom en svartklädd man ned och gick fram till sergeanten, som förde befälet över vakten.
”Ah, är det du, far Tison?” sade sergeanten, som tycktes vara en riktigt munter kamrat.
”Ja, medborgare, det är jag. På din vän Maurice Lindeys vägnar, som nu är däruppe, medför jag till dig denna tillåtelse av Templekommissionen för min dotter att i kväll avlägga ett besök hos sin mor”.
”Och går du ut just när din dotter kommer? Onaturlige fader!” sade sergeanten.
”Jag går mycket mot min vilja, medborgare sergeant. Jag hoppades också att få se mitt stackars barn, som jag icke sett på två månader, och att få omfamna henne i kväll. Jag går ut nu. Denna tjänstgöring, denna fördömda tjänstgöring tvingar mig att gå ut. Det är nödvändigt att jag går till kommunen för att avlägga rapport. En droska med två gendarmer väntar vid porten och just nu skall min stackars Sophie komma”.
”Olycklige fader!” sade sergeanten.
”Och, medborgare sergeant, när mitt barn kommer för att hälsa på sin stackars mor, som är halvdöd av längtan att få återse henne, tillåter du henne då att passera?”
74
