”Det lät som ett barns röst”, sade Lorin, i det han lyssnade.
”Det är faktiskt en stackars pys, som de slå”, sade nationalgardisten. ”De borde verkligen skicka hit sådana, som icke själva ha barn”.
”Vill du sjunga?” röt en hes, drucken röst, och rösten började sjunga:
”Madam' Veto hade lovat
att hugga huvudet av hela Paris…”
”Nej”, sade barnet, ”jag sjunger icke”.
”Vill du sjunga?”
Och rösten började åter:
”Madam” Veto hade lovat…”
”Nej”, sade barnet, ”nej, nej, nej”.
”Ah, din lilla tiggarunge”, sade den hesa rösten, och man hörde tydligt vinandet av en rem.
Barnet skrek av smärta.
”Ah, för tusan!” sade Lorin. ”Det är den där skojaren Simon som slår lille Capet”.
Några av nationalgardisterna ryckte på axlarna. Två eller tre försökte småle. Devaux reste sig upp och avlägsnade sig.
”Det var sant, som jag sade”, mumlade han, ”att föräldrar aldrig borde komma hit”.
Helt plötsligt öppnades en låg dörr, och det kungliga barnet, jagat av piskan i hans vaktares hand, kom utrusande på gården, då någonting hårt slog emot hans ben och föll ned på marken bakom honom.
Gossen snavade och föll på knä.
”Kom hit med min läst, ditt lilla odjur, annars…”
Barnet reste sig upp och ruskade på huvudet som tecken till vägran.
”Ah! Är det så? Jaså?” ropade samma röst. ”Vänta, så skall du få se”. Och skomakare Simon rusade ut ur sin hydda som ett vilt djur ur sin håla.
”Hallå! Hallå!” utbrast Lorin med rynkad panna. ”Varför har du så bråttom, Mäster Simon?”
”Jag skall tukta det där lilla vargynglet”, sade skomakaren.
”Tukta honom — för vad?”
76
