”Ordern är korrekt”, svarade sergeanten i vilken läsaren otvivelaktigt igenkänt vår vän Lorin. ”Jag har ingenting att säga däremot. När din dotter kommer, får hon passera”.
”Tack, tack, präktige thermopyl, tack”, sade Tison då han avlägsnade sig för att avlägga rapport inför kommunen, i det han mumlade:
”Min hustru, min stackars hustru, vad hon kommer att bli lycklig!”
”Vet du vad, sergeant”, sade en av nationalgardisterna, som såg Tison avlägsna sig och hörde de sista orden. ”Vet du vad? Det är något i allt det här, som kommer mitt blod att isas”.
”I vad då, medborgare Devaux?” frågade Lorin.
”Jo”, svarade den medlidsamme nationalgardisten, ”att se denne man med den sura uppsynen och hjärtat av sten, denna drottningens skoningslöse vaktare, avlägsna sig med ögonen fulla av tårar, delvis av glädje, delvis av sorg därför att hans hustru får återse hans dotter men icke han själv. Man vågar icke tänka på det alltför mycket, serseant. Det är riktigt hemskt”.
”Det är otvivelaktigt därför, som han icke själv tänker på det, denne man, som avlägsnar sig med tårar i ögonen, såsom du kallar det”.
”Vad skulle han tänka på?”
”Att det är tre månader sedan denna kvinna, som han uppför sig så brutalt emot, har sett sitt barn. Han tänker icke på hennes sorg, endast på sin egen, det är allt. Det är visserligen sant, att denna kvinna varit drottning”, fortsatte sergeanten i en ton av ironi som var ganska svår att förstå, ”och man är naturligtvis icke tvungen att taga samma hänsyn till en drottning som till en hantverkares hustru”.
”Det oaktat är alltsammans mycket sorgligt”, sade Devaux.
”Sorgligt men nödvändigt”, sade Lorin. ”Det bästa är, såsom du sade, att icke tänka på det”. Och han började sjunga:
”Nicette gick ensam ut i parken…”
Lorin var mitt uppe i sin visa, då det helt plötsligt hördes svordomor, hotelser och gråt från ett litet hus till vänster om vaktposten.
”Vad är det där?” frågade Devaux.
