“Låt henne passera, eftersom Templekommissionen tillåter det”, sade Lorin, som icke ville avlägsna sig genast, därför att han fruktade att Simon skulle begagna sig av hans frånvaro och åter misshandla barnet.
Vaktposten lät de två kvinnorna passera. Men de hade knappast gått fyra steg uppför den mörka trappan, då de mötte Maurice Lindey, som var på väg ned på gården.
Det var nästan mörkt, så att han icke kunde urskilja deras anletsdrag.
“Vilka äro ni, medborgarinnor?” frågade han, "och vad önska ni?"
“Jag är Sophie Tison”, sade den ena kvinnan. “Jag har utverkat tillåtelse att besöka min mor och har kommit hit för att hälsa på henne”.
“Ja”, sade Maurice, “men denna tillåtelse gäller endast dig själv, medborgarinna”.
“Jag tog med mig min väninna, på det att vi åtminstone skulle vara två bland alla soldaterna”.
“Mycket bra, men din väninna får icke följa med dig upp”.
“Som ni vill, medborgare”, sade Sophie Tison, i det hon kramade handen på sin väninna som stod tryckt tätt intill väggen och tycktes vara förlamad av överraskning och fruktan.
“Medborgare skyltvakter”, sade Maurice, i det han höjde sin röst och riktade sina ord till de skyltvakter, som voro utposterade i varje förstuga. “Låt medborgarinnan Tison passera, men icke hennes väninna. Hon skall stanna i trappan. Se till att hon blir bemött med vederbörlig aktning”.
“Ja, medborgare”, svarade skyltvakterna.
“Gå då upp”, sade Maurice.
De två kvinnorna gingo vidare och Maurice skyndade hastigt ned på gården.
“Vad vill det här säga?” sade han till nationalgardisterna. “Och vad är anledningen till detta oväsen? Skrik av ett barn hördes ända upp till fångarnas förrum”.
“Det är det”, sade Simon, som trodde sig i Maurice få en bundsförvant, “att den är förrädaren, den där spionen, den där fördettingen, den där aristokraten hindrar mig från att bearbeta Capet”.
Och han pekade på Lorin.
“Ja, för tusan, jag förhindrade det”, sade Lorin, i det han drog sitt svärd, “och om du åter kallar mig fördetting,
